”Draklanslegenderna” och ”The Silver Mage”

Trots allt skit jag skriver om dem så blir det bara fler och fler fantasyserier. Nu har jag i alla fall lyckats, även om det känns lite vemodigt, att faktiskt avsluta ett par av dem.

Draklanslegenderna är egentligen ingen lysande fantasyserie, men jag kan ändå inte låta bli att njuta lite av den eftersom att det är så uppenbart att den har sitt ursprung i någons rollspelsäventyr, någon gång för länge sedan. I den föregående serien, Draklanskrönikan var detta ursprung ännu mer uppenbart och fick mig att skratta lite för mig själv flera gånger när jag utan problem kunnat föreställa mig hur just den där händelsen måste ha artat sig på spelmötet… I övrigt upplever jag att det intressantaste med båda dessa serierna är karaktären Raistlin – något så ovanligt som en karaktär i en klassisk fantasyserie som inte är utpräglat ond eller god, utan som till både sin egen och läsarens förskräckelse pendlar häftigt mellan medlidande med de svaga, avgrundsdjup ondska och självuppoffrande, heroiska handlingar. Som läsare fick i alla fall jag aldrig kläm på honom, och det gör hela berättelsen intressant. Det som däremot INTE i mina ögon gör berättelser intressanta – och som den här serien har på tok för mycket av – är tidsresor. 1) Tidsresor hör inte hemma i fantasy. Och 2) Det är inte episkt eller häftigt när karaktärer reser i tiden, för det skapar så många logiska luckor som författaren aldrig lyckas fylla igen. Nej tack, låt bli det!

The Silver Mage är den femtonde och sista delen i Katharine Kerrs episka serie om Deverry. Jag tror att jag läste den första delen när jag gick i högstadiet, och nu äntligen har sista delen kommit ut. Trots att det är en sån långkörare tycker jag ändå att Kerr har lyckats hålla ihop berättelsen och inte låtit den degenerera till en förklädd såpopera så som de långa serierna ofta blir… Kanske på grund av sitt unika koncept att följa ett antal personer i deras olika inkarnationer över ett spann av drygt 700 år. Historien berättas dock inte i kronologisk ordning utan det hoppas vilt fram och tillbaka mellan nutid och förfluten tid, där tillbakablickarna är en minst lika stor del av berättelsen som ”nutiden” och ger mer bakgrund till samhället och karaktärerna. Det är fantasy med keltisk fägring som trots detta innerst inne fokuserar på den lilla människan och hennes roll och påverkan i världen, och hur hon med sina egna beslut påverkar sitt eget öde. Som helhet så var jag rätt förtjust i serien inledningsvis, men sen planade den ut och blev lite repetitiv i mitten, men från bok 12, Guldfalken (förövrigt den sista som kom(mer) ut på svenska), tog det fart igen och sen är det full fart igen ända in i kaklet. Möjligtvis skulle jag vilja invända lite mot sista boken, som jag inte tycker tar vara på den uppbyggnad som författaren har ägnat de tre tidigare böckerna åt utan det blir faktiskt lite antiklimax i slutet – det går helt enkelt för lätt. Men jag är beredd att förlåta Kerr för det, baserat på de många timmarna av episk läsupplevelse som jag faktiskt har fått.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s