Älskade krig

Vid tider av oro och fara för staten,
åkallar vi Gud och hyllar soldaten.
När faran är över och fyllda blir faten,
då glömmer vi Gud och föraktar soldaten

Jag kan inte förneka att det är lite känslosamt att läsa Johanne Hildebrandts Älskade krig. Jag erkänner att jag iofs är lättrörd, men ändå. Jag blir arg, glad, uppgiven och lite rädd, alltihopa samtidigt. Jag blir ofta både arg och glad när jag läser sådant som Johanne Hildebrandt har skrivit. Glad för att jag upplever att hon tar sig tid att ta reda på hur det verkligen är. När hon diskuterar kriget i Irak eller Afghanistan så har hon själv varit där och bildat sig en uppfattning. Och när hon skriver om svenska soldater så verkar det ju faktiskt som att hon har pratat med en soldat innan, och faktiskt brytt sig om hur han eller hon upplever sin vardag.

Jag blir förbannad när soldaterna som individer hamnar i kläm i debatten, t.ex. den om Sveriges insats i Afghanistan. Det är väl ändå inte soldatens (eller ens Försvarsmaktens) jobb att besluta om Sverige ska vara i Afghanistan eller inte?! Tvärt om, det vore så inni helvette dåligt om de fick det. Det är ju som att politikerna skulle få bestämma vilken lön de själva ska ha (um…vänta nu..). Det är politikernas uppgift att avgöra vad som mest gynnar Sverige. Det är Försvarsmaktens (eller Skatteverkets, eller Försäkringskassans, eller…) uppgift att genomföra de beslut politikerna fattar. Och detta gäller ju inte bara för Sverige, utan även för andra demokratiska länder. Oavsett vad man tycker om Sveriges (eller något lands) insats i Afghanistan, så ska man respektera de soldater som är där och riskerar sina liv varje dag. För jag tror inte att någon soldat, svensk eller amerikansk eller av någon nationalitet, tänker ”Nu ska jag åka till Afghanistan och bomba sjukhus och skjuta små barn, i syfte att USA ska kunna upprätthålla världsherravälde, hurra!” när de tar värvning. Eller vad tror du?

Boken är inspirerad av verkligheten men är ett skönlitterärt verk

Jag tycker att alla borde läsa den här boken, dels för att kanske få lite förståelse för soldatens vardag – vi har lämnat tredje generationens krigföring nu. Det är inte så jävla enkelt som man kan tro. Dock bör man läsa boken i huvudsak för att få lite perspektiv på vardagen – det behöver vi nog alla emellanåt. Det är lätt att gå här hemma och gnälla över att man har dålig lön, det är för kallt ute, bussarna går för sällan, det finns inga kylskåp på Systembolaget, priset på mjölk har gått upp med en krona litern. Allt detta istället för att vara glad över att man får sova i en varm säng (nästan) varje natt, och kan vara rätt säker på att man kommer att vakna igen när morgonen kommer. Man får chansen att äta lagad mat, för det mesta flera gånger om dagen. Man kan nästan vara säker på att varken man själv eller ens familj kommer att bli trakasserad eller hotad till livet varken på vägen till skolan eller jobbet, eller på väg hem igen. Och man kan också vara ganska säker på att om det händer så finns det en hyfsat opartisk polismydighet att anmäla det till. Är inte det något att vara glad över?

Men jag är väl kanske idealist…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s