The Malloreon

Nu har jag inte uppdaterat på ett tag. Dels för att jag inte har riktigt kommit mig för, men i huvudsak för att jag råkade börja läsa Wheel of Time. Jag ser ju mig själv som en person som läser fantasy-litteratur, så då är den väl nästan ett måste. Jag har kommit till femte boken (på originalspråk) än så länge, och visst har det varit njutbart och intressant till och från, men redan känns det lite tjatigt och långtråkigt till och från. Och det ska visst bli 14 stycken innan det är klart. Jag är skeptisk, men ändå nyfiken.

För att värma upp inför detta fantasyrace läste jag om (för säkert tionde gången, mest av sentimentala skäl) David Eddings The Malloreon, uppföljaren till hans originalsucce The Belgariad. Jag har alltid sett The Belgariad som ”the original and best” när det handlar om Eddings fantasyserier. Jag tycker fortfarande att den är bra, om man tar den för vad den är – en serie nybörjarfantasy för barn och ungdomar. Jag tror att problemet med The Malloreon (och alla Eddings efterföljande böcker) är samma – Eddings är helt enkelt lite FÖR genrekompetent. Han använder de klassiska elementen i fantasyberättelsen så enligt ”boken” att resultatet blir opersonligt – nästan sterilt. Då förvandlas karaktärerna från engagerande personer till funktioner och den immersiva illusionen bryts. Lite som Star Wars ep 1, där det är så mycket som är så slätt och strömlinjeformat att det nästan är omöjligt för mig som tittare att inte reagera på att det är datoranimerat – illusionen bryts och filmen blir tråkig. Ledsen grabbar (Eddings och Lucas), men det finns faktiskt ”för mycket av det goda”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s