När livet stannar

Jag har dragit mig lite för att slå mig ned och skriva om den här boken, men efter dagens händelser i Norge så känns det på något sätt passande. När livet stannar är inte en bok som man bara tar upp och läser hur som helst, i alla fall inte om man besitter någon form av empati. När livet stannar är författarens, Malin Sävstams, redogörelse för hur hon förlorade sin make och två av sina tre barn i tsunami-katastrofen i Thailand 2004. Hon berättar på ett avskalat, ibland nästan brutalt men också trovärdigt sätt om sina väldigt personliga upplevelser, tankar och känslor.

Jag plockade upp den här boken för att jag själv tyckte att det var svårt nog att förlora en god arbetskamrat. Hur står man ut med att i ett slag förlora sin livskamrat och två av de tre små liv man själv har fött? Hur orkar man kliva upp varje morgon efter det? Malin Sävstams svar är enkelt: det gör man inte. I alla fall inte i början. Jag blir samtidigt lite glad, lite rädd och lite avundsjuk när jag inser vilket enormt stabilt socialt nätverk denna kvinna måste ha haft där kring julen 2004. Det stöd och den hjälp hon får av släkt, vänner och arbetskamrater är så otroligt stort och starkt. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det skulle ha funnits någon där för henne och hennes överlevande son om de inte hade haft dessa starka sociala band. Vad gjorde samhället? Är det inte sådant vi betalar skatt för (bland annat) – för att någon ska hjälpa oss när vi är oförmögna att klara oss själva?

När livet stannar är inget litterärt mästerverk skrivet av en skicklig författare. Det är en avklädd, spikrak bok om sorg. Ibland kommer jag på mig själv med att läsa den som om den vore skönlitterär, men jag tror att det är en försvarsmekanism för att jag inte vill förstå att detta är en riktig människas berättelse, och man kan faktiskt hamna i en sådan fruktansvärd situation som hon är i även i verkligheten.

En viktig lärdom av den här boken är, tycker jag, att sorgen inte tar slut. Inte vid insikten, inte vid begravningen, inte någonsin. Men den blir annorlunda. Även om en människa verkar som innan utanpå, så är det inte detsamma på insidan. Men den visar också att man kan fortsätta att leva även efter en sådan tragedi. Och man kan ha ett bra liv och njuta av det, även om det aldrig kan bli samma som förut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s