Krigare

Äntligen har den kommit. Krigare – Johanne Hildebrandts berättelse om hur det är att vara svensk soldat i Afghanistan. För det är faktiskt vad boken handlar om. Visst får vi viss bakgrund till konflikten, vi får vissa politiska iakttagelser etc., men det är försumbart lite. Men först och främst får man alltså en bild om hur det är att vara svensk soldat i Afghanistan.

Extremt intressant för min del. För er som inte vet om det, så åker jag innan midsommar.

Jag kan inte utvärdera boken. Jag kan inte säga ”Johanne har rätt, precis så här är det att vara soldat i Afghanistan”. Jag har inte varit där. Jag kan utvärdera utifrån vad jag har hört sägas i fikarummet, vad jag har diskuterat med kollegor med över ett glas vin vid någons köksbord, utifrån hur det är att vara svensk soldat i Sverige. Men det finns mycket i boken jag känner igen. Hur mycket man kan längta efter en dusch och ett mål riktig mat. Hur stora små saker kan bli med bara lite brist på mat och sömn. Känslan av att alltid ha bråttom samtidigt som man inte gör något annat än väntar. Den uppriktiga omsorgen och stödet från människorna omkring sig som inte går att få någon annanstans, samtidigt som häcklet aldrig tar slut. Känslan av att någonstans, långt från min verklighet, sitter en chef som inte har en aning om hur jag har det och styr viktiga aspekter av mitt liv. Känslan av att, som en av soldaterna i boken säger, det inte räcker att gå hemma och träna år ut och år in. Man vill ju spela match också.

Jag upplever att Johanne gör sitt bästa för att verkligen berätta hur det är. Utan filter, tillrättaläggande eller åsikter. Dock driver hon två poänger boken igenom, men hon försöker inte heller dölja att det är det hon gör. Hennes poänger är:

1. Det finns många människor på olika ställen i det svenska samhället som har många åsikter om insatsen i Afghanistan, men extremt få av dem har egentligen en aning om vad de pratar om.

2. Oavsett vad man tycker om Sveriges närvaro i Afghanistan så ska man ge fan i att ta ut det på soldaterna. Beslutet om Sveriges närvaro är politiskt, och åsikter bör sålunda riktas ditåt.

Sverige har inte haft krig på hemmaplan på mer än tvåhundra år. Det är nog svårt att förstå för oss som går och lägger oss varje kväll och inte har en tanke på att vi kanske inte vaknar nästa morgon, hur det känns för någon som aldrig någonsin kan vara säker på att vakna. Det är säkert lika svårt att förstå för oss som tänker åka iväg vad vi lämnar våra nära och kära här hemma med att hantera medans vi är borta.

Jag ber er, mina vänner, de av er som inte har uniform på er till vardags: läs den här boken. Den är lättläst och man behöver inga särskilda förkunskaper. Be era vänner att läsa den. Kanske någon blir en lyckligare människa genom att inse hur bra vi har det i Sverige?

Annonser

2 thoughts on “Krigare

  1. Jag måste säga att det var en oerhört intressant bok. Känns liksom så pinsamt och tragiskt med redaktören på Aftonbladet som kallade soldater för ”stridspittar.”
    Det är en bok som många skulle behöva läsa. Jag har släktingar som jobbar inom Försvaret (men inte varit på mission), det var roligt att kunna diskutera och fråga dem lite om svenska närvaron i Afghanistan. All heder åt er som åker ner dit!

    • Tack för din vänliga kommentar! Jag hade inte varit i Afghanistan när jag läste boken, men nu har jag det, så jag planerar faktiskt att läsa om den för att se om jag fortfarande känner igen mig i skildringen. Förvisso är ju alla missioner unika, men de har också saker gemensamt. Vi får se när jag kommer till det, i så fall återkommer jag! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s