Kabul, Grönland och Troja

För en svensk som ska åka till Afghanistan kan man väl tycka att Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul är obligatorisk läsning. Efter att ha läst den vet jag inte om jag håller med. Jag uppfattar att Seierstad uppriktigt försöker att förmedla en ärlig bild av det hon har upplevt under sin tid i Kabul, men enligt mig misslyckas hon på flera punkter. För det första så lyckas hon inte, hur gärna hon än vill, att låta bli att se på den afghanska kulturen med västerländska glasögon, vilket också överförs på läsaren. För det andra, och mycket mer graverande, så misslyckas hon fullständigt med att ange källor på ett trovärdigt sätt: hon skriver i inledningen av boken att hon bara kommer att återge sådant som hon själv har upplevt eller fått berättat för sig, och däremellan görs ingen skillnad i boken. Om hon ändå hade berättat vilka delar hon själv upplevt och vilka delar hon fått berättat för sig, och av vem, så hade jag ju kunnat sköta källkritiken själv. Men i brist på det finner jag att jag tvivlar på boken i sin helhet. Inte minst på grund av den kontrovers den faktiskt skapade när den kom, och då framförallt de protester som de personer som figurerar i boken har framfört. Men jag accepterar inte heller dem på rak arm – det intressantaste jag har läst om den här boken är detta. Vill man läsa skildringar från en afghansk vardag finns det nog mycket skrivet som är mer verklighetsnära än detta, men de blir förmodligen inte populära eftersom att de saknar ”de västerländska glasögonen”, som gör det bekvämt för oss att läsa dem.

Från öknen till en dansk/grönländsk vinter: Fröken Smillas känsla för snö. Boken följer strukturen av den moderna deckarromanen, men kan ändå inte jämföras med de dussinromaner som t.ex. Lars Kepler, Håkan Nesser m.fl. producerar. Normalt är man som läsare bortskämd med att när en roman berättas i förstaperson så får vi tillgång till hela berättarpersonens inre rum och får ta del av alla upplysningar, tankar och känslor som passerar deras huvud. Men inte den här gången. Huvud- och titelpersonen Smilla Jaspersen beskrivs som en person som ”tycker bättre om snö och is än om kärleken” och ”har lättare att intressera sig för matematik än för att tycka om sina medmänniskor”, och det går så långt att hon lyckas framstå som osocial (om än inte särskilt osympatisk) även för mig, läsaren av romanen där hon är huvudperson. Jag kan inte komma på när jag senast läste en bok med en så undflyende centralfigur som denna, och det passar sig utmärkt i genren – det tillför en spänning (”suspense” är ordet som skulle användas om detta var på engelska) som gör att författaren inte behöver bygga in ”artificiell spänning” med genomskinliga berättartekniska grepp som cliffhangers och dylikt, utan berättelsen står som den är. Jag måste erkänna att jag inte har gjort den här boken rättvisa i min läsning av den, eftersom att den har legat på mitt sängbord och jag har läst några enstaka sidor i taget – det är den inte gjord för, jag tappar bort mig i persongalleriet efter ett tag. Särskilt eftersom att ett av huvudpersonens asociala drag är att aldrig sammanfatta eller återberätta för mig som man också blir bortskämd med i plattare deckare, utan det bara händer. Läs den, antingen som en bra deckarroman eller som en studie i berättarteknik. Och förresten, jag bör säkert ta upp att en av de intressanta poängerna i berättelsen är att Smilla, som i vuxen ålder bor i Köpenhamn, är född och uppväxt på Grönland och präglad av sitt eskimåursprung. Ett av de mest intressanta temana i boken är kulturkrocken mellan grönländskt och traditionellt danskt/västerländskt.

Slutligen, ett återbesök till ett intressant författarskap: Marion Zimmer Bradley. Jag har nu läst två böcker av henne, tidigare Avalons dimmor och nu Facklan. Båda är skrivna utifrån samma princip, det vill säga att Zimmer Bradley har valt ut ett klassiskt verk (Arthursagan/Morgan le Fay för Avalons dimmor och Illiaden/Kassandra för Facklan) och återberättat den ur ett kvinnligt perspektiv. Jag minns inte hur det var med Avalons dimmor, men jag upplevde Facklan som ganska platt skriven och den skulle har varit nära en ganska banal dramaberättelse om det inte hade varit för den historiska kopplingen. Den ”kvinnliga” perspektivet är mycket intressant, framför allt när man ställer det i relation till det perspektiv som orginalberättelserna har, som jag vill kalla ”manligt”. Orginalen präglas av styrka, stolthet, ära och berömmelse, och Zimmer Bradleys varianter visar på hur medkänsla, förnuft, kärlek och samarbete blir lidande när de tidigare nämnda egenskaperna högaktas. Mest intressant blir det hur den kontrasten ställs mot dagens samhälle. Vem berättar vår berättelse? Vilka egenskaper högaktas, och vad blir konsekvenserna av det?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s