Metro 2033 – Den sista tillflykten

Var det kanske inte rent vansinne att försöka lägga hela världen under sig, spänna naturen för vagnen och driva på den tills den stupade?

Metro 2033 är dystopisk postapokalyps i äkta ryssångest-tappning. Samhället som vi känner det har gått under i kärnvapenkrig och vi får följa de människor som har lyckats överleva och tagit sin tillflykt till Moskvas tunnelbana.

För mig speglar boken väldigt tydligt hur djupt rotad vår världsbild är i det grundläggande trygghetssystemet som vårt svenska samhälle utgör. Artiom, bokens huvudperson, företar sig en resa genom tunnelbanan – metron – och kastas i en halsbrytande hastighet mellan livsfara, hot, privilegier, det goda livet, straffarbete och ren barmhärtighet, allt utifrån hur situationen ser ut just då. Detta tycker jag är en av de mest intressanta perspektiven i den postapokalyptiska berättelsen – hur beroende man är av sig själv, sin egen begåvning, kunskap, kraft och handlingskraft när det inte finns ett fungerande samhälle med sina stödfunktioner som är ständigt närvarande. Definitivt ett utrymme för uppvaknande för oss i västvärlden, att ha i bakhuvudet när vi ser på människor i mindre privilegierade delar av världen och undrar hur de egentligen tänker. ”Som de måste” tror jag tyvärr oftast är svaret.

Ett annat tema är vad det är som driver människor. Det är fascinerande att följa Artiom på hans resa genom metron där de flesta stationer utgör små minisamhällen i sig själva, och vilka sociala strukturer de har byggt upp för att hålla sig själva vid liv och på bästa sätt nyttja de knappa resurser, mänskliga och andra, som de har att tillgå. Politiska ideologier, filosofi och religion ställs helt parallella i sin funktion att upprätthålla de värderingar som samhället behöver för att inte haverera i egoism och självbevarelsedrift.

Jag tycker mig också kunna tolka en implicerad sensmoral i boken – en klagosång över människans drift att bryta ned, slå ihjäl och förstöra allt hon inte förstår. Att med mottot ”kan man så ska man” överutnyttja resurser vi är beroende av för vår egen överlevnad i sådan utsträckning att de aldrig kan hämta sig. Eller, som VNV Nation uttrycker det: We conquer paradise just to burn it to the ground.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s