102 minuter

102 minuter var den tid det tog från att det första av de två tornen i Word Trade Center blev träffat av flygplanet till det att det andra tornet rasade. Dessa 102 minuter försöker man beskriva i boken med samma namn. Tyvärr lyckas man inte så bra. Man följer så många personer och berättar med så många röster att sammanhang och medkänsla helt dör ut i förvirringen. Och sen TJATAS det så i det oändliga om hur standarder och regler för brandsäkerhet i byggnader ändrades just när tornen skulle till att byggas, så att det skulle bli mer lönsamt för de som byggde. Ja, jag fattar, det gick säkert ohederligt till och var jättedumt, men för elfte gången ni säger samma sak så blir jag faktiskt lite förbannad.

Och är det inte lite märkligt att i mitt i den här brutala katastrofen där tusentals människor mister livet så tycker jag själv att det obehagligaste att läsa om är de avsnitt som handlar om hur brister i samarbete och kommunikation gör så att katastrofen faktiskt blir ännu värre än vad den hade kunnat vara. Bara den principen att brandkåren och poliskåren verkar ha någon k*k-mätartävling på gång och knappt pratar med varandra gör ju att man blir lite ledsen. Men framförallt känns det så otroligt dumt eftersom att man fick kvitto på alla dessa brister så tidigt som 8 år tidigare, när samma byggnader terrorbombades, fast något mindre framgångsrikt. Då drog man ett antal slutsatser utifrån vad som fungerade och vad som inte fungerade under räddningsarbetet. Och sedan gjorde man… INGENTING. Inte ETT SKIT hade förändrats till 2001. Hur dum är människan?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s