Dressed to Kill

Dressed to Kill är en självbiografi författad av Storbritanniens första kvinnliga Apachepilot. Det är väl kanske inte så svårt att räkna ut att jag tyckte att boken var otroligt intressant, eftersom att jag jobbar med samma typ av helikoptrar här nere, vissa av de anropssignalerna som Ugly Five One (författarens egen anropssignal) pratar med har jag också hört prata på radionät här nere. Med tanke på vilken enastående människa man behöver vara bara för att bli uttagen till Apachepilot – bara de bästa av de bästa kommer dit – så är Madisons hela framtoning otroligt ödmjuk. Hon försöker inte framhäva sig själv och sina kompetenser utan snarare tvärt om, verkar frossa i händelser som hon själv upplever som pinsamma eller eländiga. Man får följa Madison från det att hon i yngre tonåren går med i vad jag förstår som den brittiska motsvarigheten till hemvärnsungdom i syfte att träffa killar, till det att hon kliver på planet på väg hem från sin tredje vända i Afghanistan.

Madison är placerad i Helmand, en provins i södra Afghanistan där kriget ser helt annorlunda ut än vad det gör här i norra delarna av landet. Man får följa henne i flera av de flygningar de gör för att understödja markförband, och det är bokstavligt talat regelrätt krig, medan vad vi har här uppe snarare kan benämnas som skärmytslingar i jämförelse. Man märker också att omsorgen om det afghanska folket, till exempel vad gäller var man lägger nivån för risk för att skada civila eller civil egendom, har ökat drastiskt sedan Madisons första vända här nere. Vissa av de saker hon gör (=skjuter på) skulle aldrig kunna göras av någon idag, för man är inte längre beredd att ta de riskerna som det skulle innebära.

Man får inte bara följa Madison när hon är ute och flyger, utan även i livet på campen. Den korta sammanfattningen är väl att vi har det himla bra här på CNL, där färsk frukt inte är någon särskild lyx utan finns att tillgå varje dag, och vi kan läsa våra mejl direkt på skärmen varje dag. Bara en sån sak. Som pilot i luften tror jag inte att det gör någon större skillnad om man är kvinna eller man, men i det vardagliga livet på campen är det en annan sak. Konceptet ”ensam kvinna bland militära män” känns igen. Även om det inte är lika ”illa” i Sverige så är det ändå många känslor som känns igen. ”Blev jag antagen hit för att jag var den mest lämpade kandidaten, eller blev jag positivt särbehandlad för att jag är tjej?” ”jag kan inte misslyckas nu, för då kommer det inte bara att vara jag som misslyckas, utan ‘tjejen’ misslyckades, som att man representerar alla tjejer”. Att veta att alla vet vem man är och håller koll på vad man gör, bara för att man är annorlunda och inte kan gömma sig i mängden. Frustrationen över att man måste ta av sig varenda liten grej för att komma åt att gå och kissa, medans männen bara behöver dra ner en dragkedja. Det visar ju bara att både Sverige och Storbritannien har en bit att gå vad gäller jämställdheten, men det var väl ingen skräll heller…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s