”Blodläge” och ”Sankte Per”

Två typiska svenska kriminalromaner av den moderna skolan… eller?

Blodläge är enligt sin hyllplacering en kriminalroman, och visst finns det en central mordhistoria, men känslan är egentligen någonstans mellan thriller och renodlad halvövernaturlig Ajvide-skräck. Trots det ligger det en helt okej story av polisromanskaraktär i bakgrunden, men den överskuggas av det lite smått övernaturliga mörker som Theorin lägger som en slöja över hela berättelsen. Sammanfattningsvis läsvärd, men inte om man är ute efter en dussindeckare/polisroman av Mankell/Läckberg/Nesbö-karaktär.

Sankte Per är mer av det klassiska stuket. Jag upplever att författaren försöker göra den tidlös, men jag får känslan av att den förvisso utspelar sig i nutid, men försöker ge intrycket av 50-tal. Lite unket och inrökt, som att berättelsen åldrats i takt med sin centralfigur. Fokus ligger någonstans 70/30 på själva berättelsen och på huvudpersonens personliga förehavanden, med fördel för det förra. För det senare tycker jag faktiskt är fantastiskt ointressant, men jag har ju å andra sidan inte heller läst föregångarna i serien. Själva deckarhistorien brister också i att den inledningsvis är alltför vag och osammanhängande, vilket gör att jag har svårt att engagera mig i den när den till slut börjar uppvisa sammanhang. Nä, mycket bättre alternativ finns!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s