Coraline

Man skulle kunna tro att Coraline är en barnbok, inte minst med tanke på att det har gjorts en till synes ganska gullig animerad film baserad på boken. Kanske är det så att den är tänkt att vara en barnbok, jag vet inte. Men det är i alla fall en av de läskigaste böcker jag har läst, och jag skulle nog fundera noga innan jag satte den i händerna på någon yngre än tonåren, minst. Coraline är en krypande obehaglig saga, komplett med spöken, talande katter och gamla damer i gungstolar. Huvudpersonen, den unga flickan som boken fått sitt namn ifrån, har just flyttat till ett nytt hus med sina föräldrar och när hon utforskar sitt nya hem hittar hon både märkliga och skrämmande saker. Snart måste Coraline göra saker som hon egentligen inte vågar, och samtidigt fråga sig vad det egentligen är som är viktigt i livet, och hur vet man egentligen att någon bryr sig om en?

Som vanligt så lyckas Neil Gaiman skriva en berättelse som känns otroligt bekant och på något sätt ”passande”, trots att när man skärskådar den så inser man att den egentligen inte uppfyller några av de klassiska formerna. Den har den antydan av absurditet och surrealism som är Gaimans kännetecken, där han ledigt lyckas förvåna oss med jämna och ojämna mellanrum utan att få berättelsen att kännas osannolik (om än otrolig) eller så bisarr att den blir svår att acceptera. Som alltid finns också en underton av djupt allvar som får en att tänka på boken långt efter att man slagit igen den. Trots (eller?) de bara drygt 162 sidorna är detta definitvt en bok som man inte som vuxen ska överge bara för att den står på barn- och ungdomshyllan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s