Twilight II

Efter att ha läst alla fyra böcker i Twilight-serien måste jag erkänna att jag är mycket mer positivt inställd nu än vad jag var efter att bara läst den första. Bok 1 är, enligt tidigare, en genomsnittlig high school-roman med vampyrinslag. New Moon (bok 2) består lite story i början och lite story i slutet, och däremellan ett vältrande i självömkan värdigt vilken hjärtekrossad tonåring som helst (vilket är ungefär vad det är). Från början tycker jag lite synd om Bella, men efter ett tag blir man less på gnället och snart är jag nästan illamående – men lägg av nån gång då! Men allt har ju som bekant en slut, och jag överlevde till detta också.

Kanske handlar det helt enkelt om tycke och smak, för i tredje boken, Eclipse, börjar berättelsen engagera mig. Kanske är det för att spänningen i boken övergår från chicklit-aktigt ”älskar, älskar inte” till något som mer liknar de yttre hot som är vanliga i de böcker jag brukar välja att läsa (läs: klassisk fantasy).  I den fjärde och avslutande Breaking Dawn blir det ännu lite bättre med samma bas av yttre hot, inslag av body horror och samtidigt en mognare huvudperson  med något rimligare värderingar – och framför allt mindre fokus på ”Åh Edward, jag älskar dig”. Bella blir också mer av ett agerande subjekt och mindre av ett objekt som måste skyddas och räddas allt eftersom att berättelsen fortskrider, vilket är bra för mina sanitypoints. I slutänden är det en saga som fångar mig på ett sätt jag inte riktigt kan sätta fingret på. Trots den fortfarande något platta berättartekniken och de lätt förutsägbara lyckliga sluten så känner jag i slutänden empati för karaktärerna och tycker att det är synd att berättelsen tar slut. Inte konstigt att Meyer har lyckats få sälja en massa små spinoff-berättelser, faktiskt (för det finns ungefär hur många som helst, om man kollar på Goodreads). Det är inte heller så svårt att förstå att frustrerade fans skriver Fifty Shades of Grey-liknande berättelser som Twilight-fanfic, med tanke på hur sexuellt laddad (på ett lite blygt tonårssätt) berättelsen är, jämfört med hur lite sex den faktiskt innehåller.

image

Vad jag har väldigt svårt att förstå, är hur de som gillar bok 1 också kan gilla bok 4, och vice versa. Det går från en klassisk berättelse 1A i puttinuttgulligt utförande till världsomvälvande konflikt och body horror. Handlar det bara om att om man gillade första boken så är man sedan så engagerad i karaktärerna att man inte bryr sig om hur berättelsen skruvas så länge Bella och Edward får varandra i slutet, eller mognar kanske läsarna i takt med karaktärerna på ett Harry Potterskt vis?

Trots barnslighet, melodrama och ganska platt berättande, så måste jag väl ge Meyer att hon är rätt duktig i vissa aspekter. Om man ser på hur berättelsen utvecklas över alla fyra böckerna, så lyckas hon låta de fantastiska inslagen behålla sin integritet och fortsätta att vara lika fantastiska i slutet som i början. Vad jag menar med detta är kanske enklast visa genom en jämförelse: ta Wheel of Time-serien, där första gången vi får se magi utövas så görs det egentligen ganska små magiska åtgärder för att ta de centrala karaktärerna ur livsfara, och det utmålas som extremt svårt och tröttande för magikern, medan mot slutet i serien så trollas det slentrianmässigt lite till höger och vänster. Denna effekt lyckas Meyer på ett förtjänstfullt sätt undvika. Javisst, vi exponeras oftare för det fantastiska i slutet av berättelsen, men det har att göra med berättarens skiftande perspektiv och inte med att det fantastiska blir mundant.

Meyer lyckas också skickligt berätta samma berättelse under alla fyra böcker. Ofta känns ju en serie mot slutet lite som en efterkonstruktion (jfr t.ex. Terminator-filmerna, Matrix-filmerna, nästan vilken nyproducerad TV-serie som helst efter säsong 1 etc.), men Twilightsagan känns förvånansvärt sammanhängande – det händer saker i bok 2 som får konsekvenser i bok 4, vi visas saker i bok 3 för att kunna förstå saker som händer i bok 4, kommentarer i bok 1 får sin förklaring i bok 3, och så vidare. Det är skickligt, oavsett hur det är gjort, och det ska Meyer ha heder för. Sammanfattningsvis: svagt men ökande. Jag kan inte säga att jag rekommenderar böckerna till någon vuxen person, men jag kommer att förstå den som säger sig tycka om dem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s