The Rain Wild Chronichles

Enligt Hobb själv var The Rain Wild Chronichles (The Dragon Keeper, Dragon Haven, City of Dragons och Blood of Dragons) ett försök att skriva en lätt, fristående bok som skulle kunna fungera som introduktion till Realm of the Elderlings för nya läsare. Det misslyckades fatalt. Detta betyder absolut inte att det är något fel på böckerna – tvärt om, de är nästan lika bra som allt annat Hobb har skrivit (vilket innebär att de är bättre än det mesta på fantasy-hyllan), bara inte den lätta introduktion som avsågs, utan mer lämpade för ”de redan invigda”. Jag skrev om serien för några år sedan, när jag trodde att det bara skulle bli två böcker, och efter att ha läst hela serien på fyra böcker står jag fast vid vad jag sa då: förvisso är det här en fristående berättelse, och tillräckligt bra som en sådan, men sitt huvudsakliga existensberättigande får det som långdragen epilog till Fool’s Fate och de föregående böckerna i serien. Det betyder inte på något sätt att de inte står för sig själva, men jag tror att man som läsare får mycket mer ut av dem om man läst de tidigare böckerna först.

image

På något sätt känns Rain Wild Chronichles som något yngre än vad Hobbs tidigare böcker är (utan att bli barnsliga), men jag tror att det har en del att göra med att Thymara, som vi ser en stor del av berättelsen genom, är mycket yngre än vad Hobbs tidigare centrala karaktärer varit (ja, jag vet, Fitz är rätt ung från början, men han växer upp fort!). Thymara (liksom Alise, den andra berättarpersonen, egentligen) är inte bara ung till åren utan ung i sinnet, med begränsade erfaranheter. Detta gör att mycket är nytt för henne och det tvingar henne att reflektera över saker på ett sätt som en mer erfaren person inte skulle ha gjort, och detta får även läsaren att fundera.

Som vanligt med Hobb är berättelsen mycket karaktärsdriven. Hur händelserna utvecklas påverkas mer av hur de inblandade är som personer än något annat, och ibland vill man bara skrika av ilska, för skulle inte allas liv bli så mycket lättare om bara han där eller hon där skulle kunna tänka sig att agera lite mer rationellt och behärskat? Men däri ligger också charmen och vad jag tror är själva kärnan i varför jag uppskattar Hobb så mycket – karaktärerna i hennes berättelse agerar sällan så som berättelsen kräver utan så som det ligger i deras natur att göra, och berättelsen får forma sig efter detta. Hobbs skicklighet ligger ju förstås i att låta detta ske, samtidigt som hon för samman karaktärer i ett urval som gör att deras samarbete/sammanstöt kommer att forma en berättelse som blir intressant.

Precis som jag skrev om Black Magician Trilogy så är det centrala temat här, enligt mig, lagar, regler, traditioner – ja, egentligen allt det som håller ett samhälle samman. Hur går det till när dessa betämmelser uppkommer, vad är det som upprätthåller dem och hur vet man att de fortfarande gäller – eller borde gälla? Och vem skyddar de, egentligen. Komplexa frågor som kan appliceras på alla samhällen, och Hobb ger oss några olika exempel i serien på samhällen i olika stadier av utveckling och hur dessa frågor blir relevanta.

Mitt favoritögonblick i serien är trots allt det mest brutala fallet på eget grepp jag har sett på mycket länge. En av böckernas definitiva antagonister möter ett mycket välförtjänt öde på ett sätt som antagonister mycket sällan gör – utan någon som helst uppmärksamhet, inga dramatiska konfrontationer, inga heroiska dåd – bara resultatet av sina egna brister, samma brister som har skapat sådan smärta för protagonisterna. När ni läser böckerna kommer ni att förstå vad jag menar, och jag hoppas ni också kan uppskatta det. Till skillnad från många ondingar i många berättelser så blir man inte känd, fruktad och krälad i stoftet för, utan bara… bortglömd. Så som borde hända alla som förtjänar det så mycket som skurkarna i böcker och film brukar göra. Då kanske vi skulle kunna sluta glorifiera skurkar (se: Svensk Maffia)?

Som vanligt med Hobb slutar inte heller serien i något definitivt slut, där alla trådar är ihopknutna, utan det känns mer som en paus i berättelsen. Det finns fortfarande frågor som inte besvarats och framtiden är oviss, men som läsare är jag ändå tillfreds med att sluta här – det måste ju sluta någonstans, och livet kommer alltid att gå vidare var man än slutar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s