The Wind Through the Keyhole (Dark Tower 4½)

Med The Wind Through the Keyhole lyckas Stephen King på ett fantastiskt förtjänstfullt sätt att skapa det som Robin Hobb misslyckades med i The Rain Wilds Chronicles, nämligen ett enkelt sätt för nya läsare att smaka på lite av hans stora epos Dark Tower, för att kunna se om det är något man gillar och i så fall läsa vidare.
image

I The Wind Through the Keyhole får vi följa Rolands ka-tet från Dark Tower i ett kort mellanspel mellan Wizard and Glass och Wolves of the Calla. Jag erkänner att det första jag tänkte på när jag började läsa boken var ”Hur ska King lyckas skapa någon form av spänning här? Jag vet ju hur det kommer att sluta…” Och självklart så lyckas han. Boken är som en rysk docka, med en berättelse i en berättelse i en berättelse. Roland och hans vänner tvingas i den yttersta berättelsen ta skydd från en storm, och för att fördriva tiden berättar Roland en historia för de övriga, en historia från sin ungdom (innan The Gunslinger börjar)… och senare, i historien han berättar, berättar han en saga som också återges i sin helhet, och som utgör stora delar av boken. Sagan heter The Wind Through the Keyhole. På så sätt blir jag lurad igen, fast på ett bra sätt. För boken är, föga förvånande, riktigt bra – och lika svår att lägga ned som Dark Tower var.

Det är inte nödvändigt att ha läst Dark Tower-serien för att kunna uppskatta The Wind Through the Keyhole. Den är något mer lättsam och inte så långrandig som den ursprungliga serien var. Stephen King bevisar ännu en gång att han är en mästerlig sagoberättare. När jag läste boken blev jag (föga förvånande) grymt inspirerad att läsa om Dark Tower igen, men det är ett lite större projekt än vad jag egentligen ville ta på mig för tillfället. Jag kompromissade med att läsa om Fall of Gilead, en grafisk roman inspirerad av Dark Tower, och som återberättar vissa av händelserna som leder fram till det som händer i Dark Tower, och som vi bara får höra fragment av i den ursprungliga serien. Fall of Gilead är förvisso är en del av en serie av fler liknande grafiska romaner, men har man läst Dark Tower går det lika bra att läsa den som fristående. image

Det här med tecknade serier för vuxna uppfattar jag som något som många svenskar fortfarande är lite skeptiska mot – eller snarare, så ser man allt som kan kallas ”serier” som något infantilt enbart lämpligt för små barn som inte kan läsa ordentligt. Det finns många serietidningar i en genomsnittlig mataffär som kanske inte direkt lämpar sig för barn, men vill man definitivt argumentera att serier (det är synd att det inte finns någon vedertagen bra svensk översättning av engelskans ”graphic novel”, det är ett bättre begrepp som skiljer Fall of Gilead och dylika publikationer från Bamse och Kalle Anka) kan vara enbart för vuxna, så är Fall of Gilead ett tydligt exempel. Mörkare berättelse får man leta efter. Långsamt men stadigt går den kända världsordningen mot sin undergång, och det finns ingenting som berättelsens hjältar kan göra för att stoppa det, bara fördröja det oundvikliga på bekostnad av sina egna liv. Det finns också en känsla av djup orättvisa – (nästan) ingen får vad de förtjänar. Precis som i Once Upon a Time så frågar man sig själv hur det goda någonsin kan vinna över det onda, när de goda spelar enligt reglerna medans de onda per definition fuskar? Men när definitionerna i Once Upon a Time ofta är ganska enkla, så är Stephen King som vanligt mycket mer komplex än så – och på så vis närmare verkligheten. Det som är utpräglat ont ur någons perspektiv är det inte nödvändigtvis ur någon annans, och hur långt kan man i godhetens namn låta ändamålen helga medlen. I slutänden, är ont och gott ens begrepp som har en verklig innebörd, eller handlar det alltid bara om perspektiv?

imageDet slår mig när jag läser dessa vilken fascinerande karaktär Roland Deschain egentligen är. Och ännu mer, vilken otroligt självsäker (dumdristig? modig?) författare Stephen King är som skapar en så storslagen, melodramatisk och djupt tragisk centralfigur i sitt stora epos, och sedan presenterar honom för oss som om han vore vem som helst. Det går väldigt lång tid innan vi förstår vilken speciell person Roland är, och vilka extrema upplevelser han har gått igenom. King verkar nästan motvillig att berätta om det, som om han vore blygsam å Rolands vägnar, vilket förstås i slutänden gör honom ännu mer lockande för läsaren. Jag beundrar Roland för hans skicklighet, styrka och mod, samtidigt är jag inte helt säker på att jag egentligen tycker särskilt bra om honom,  jag ser lite ner på hans enkelhet och rynkar lite på näsan åt hans besatthet med sitt självpåtagna uppdrag. Men oavsett vilket så är jag fantastiskt nyfiken på honom – vad är hans story? HELA storyn? Vi matas på ett skickligt sätt av King med små smulor här och där, och till slut framträder något av en bild, bara för att i sista kapitlet i Dark Tower (om ni valde att läsa det) än en gång ställas helt på ända. Jag undrar fortfarande.

Annonser

4 thoughts on “The Wind Through the Keyhole (Dark Tower 4½)

  1. Själv använder jag mig uteslutande av termen tecknade serier av just den anledningen till att försöka bredda begreppet och lyfta den från bilden av tecknade serier som något som barn läser och som måste säljas med hjälp av plastleksak. Många använder sig på grund av den anledningen, termen av grafiska romaner men det låter i mina öron lite krystat.

  2. Visst kan det ses som kontraproduktivt men både Dark Tower och Kalle Anka har det gemensamt att de berättar en historia med både text och bild och det är nog det som jag är ute efter även om jag kanske formulerade mig oklart. Att särskilja med hjälp av formatet som exempelvis grafisk roman, eller än hellre serieroman eller serietidning är även det ganska problematiskt då många seriesamlingar ofta först har publicerats i tidningsform. Många skulle nog även argumentera för att det är rätt stor skillnad på det senaste numret av Bamse och Young Avengers.:-) Då är nog det bästa att som du skriver att samla allt under begreppet (tecknade) serier och sedan kategorisera det utifrån tilltänkt publik. Att ge sig in på att försöka kategorisera utifrån genre känns som att ge sig in på minerad mark. 🙂

    • Det har du helt rätt i. Den första som lyckas kategorisera Dark Tower utifrån genre kan höra av sig till mig, hittelön väntar! 😉 Kravet är ju att hitta minst en annan bok som passar i samma genre, för att få kalla det genre… 😛 (Å andra sidan, efter att ha läst blurbarna för vissa av böckerna i SF-bokhandelns senaste katalog idag så ska man väl inte bli förvånad för något?)

      • Och att räkna in sonens serier (Locke and Key), för att skapa en genre, antar jag är att göra det lite för enkelt för sig? 🙂
        Ja SF brukar vara minst sagt fantasifulla när det gäller att skapa nya genrer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s