Star Wars II

Star Wars-sommaren fortsätter med The Truce at Bakura. Vänta en sekund. Har inte jag sett det här i en film nån gång? Boken börjar omedelbart efter striden vid Endor (slutet på Return of the Jedi), där våra hjältar (the usual suspects – Luke, Leia, Han, Chewbacca, Artoo och Threepio) åker till Bakura, en värld i galaxens utkant, för att undersöka ett rop på hjälp riktat till kejsaren (som ju inte längre kan hjälpa någon) från den imperiska garnisonen på Bakura. Väl där finner man snart att en helt okänd ödleliknande ras, ssi-ruuk anfaller Bakura. imageRätt snart lär man sig att ssi-ruuks hela syfte är att ta över en planet befolkad av människor, för att sedan använda deras livsenergi till att driva sina robotiserade krigsskepp, och i slutänden ta över hela galaxen. Suck. Det finns så många fel här – för det första, så får man ingen rimlig förklaring till varför detta skulle fungera (det lärde vi ju oss redan när Matrix-filmen kom att människor i praktiken inte utgör några bra batterier). För det andra är det lite för nära Borg i Star Trek för att det ska kännas riktigt bekvämt, och sämre utfört också. Och för det tredje, så verkar ju inte ens de mänskliga själarna i robotarna kunna kontrollera ”sin” robot särskilt bra (förutom när berättelsen kräver det) – varför skulle de annars agera *för* ssi-ruuk och inte mot dem, med tanke på hur de blivit behandlade? De logiska hålen i berättelsen är stora nog att köra en TIE-fighter genom. Kan man acceptera dessa med detta så är det en acceptabelt välskriven berättelse i övrigt, både i hur konflikten byggs upp – imperiets närvaro på Bakura är ett mindre hot än vad ssi-ruuk är, och för att båda ska kunna överleva måsde de arbeta tillsammans, därav bokens titel. Karaktärer – både gamla bekanta och nya – porträtteras kärleksfullt och (i alla fall hyfsat) tredimensionellt. Känslosammast blir det i de scener där Luke och Leia försöker hantera det faktum att de är barn till Darth Vader.

imageHärnäst följer The Courtship of Princess Leia. Ojoj. Var ska man börja? Boken utspelar sig enligt uppgift fyra år efter Return of the Jedi (men jag tycker att det verkar rimligare om den skulle utspela sig avsevärt tidigare). I berättelsens början erbjuds Leia ett äktenskap med prins Isolder av Hapes, ett otroligt rikt och mäktigt planetkluster som ännu inte har gått med i Nya Republiken.  Politiskt sett finns det inga nackdelar och ett sådant äktenskap skulle ge otroliga fördelar för Republiken i stort, och Isolder själv verkar vara värsta drömkillen. Så långt allt väl, men sedan följer en otroligt pinsam tuppfäktning mellan Isolder och Han Solo, värdig vilka åttondeklassare som helst. Ja, hela berättelsen drivs faktiskt inledningsvis av den bisarra (och typiskt manliga) föreställningen att en man kan få en kvinna att älska honom genom sina handlingar. Och de fyra år av relation som Leia och Han borde ha haft sen RotJ kommer inte ens in i bilden? Det är nästan så att jag behöver skäms-kudde ibland. Men vid ett tillfälle blir det så dåligt att det blir bra, och det är när Han Solo i desperation försöker få stöd från en entusiastisk Threepio, som skriver en (inte så ödmjuk) sång till Kapten Solos ära. Humor, faktiskt 😀

Som tur är blir berättelsen bättre, och i slutänden riktigt bra, då fokus flyttas från Leias potentiella äktenskap till planeten Dathomir och den mystiska kult av häxor som finns där. Här blir det bra, och stundtals riktigt, riktigt bra med äkta Star Wars-känsla. Utan att behöva tillföra några nya koncept (se nedan) lyckas Dave Wolverton spinna ihop en riktigt spännande intrig med diplomatiska förvecklingar, det ständiga hotet från imperiets krigsskepp och stormtrupper, och Kraftens mörka sida ständigt lurande i kulisserna.

En serie på tre böcker följer därefter: Heir to the Empire, Dark Force Rising och The Last Command, av Timothy Zahn. De här är lite speciella för mig personligen, för de var de första böcker jag någonsin läste på engelska. Det var inte av fritt val heller, jag var ung och fanatisk StarWars-fantast och de hade ännu inte kommit ut på svenska (vilket de faktiskt har nu, förmodligen de enda böckerna i Star Wars Expanded Universe som har det). Läsförståelsen var väl inte jättehög, men jag tragglade mig igenom dem med frustration och ett lexikon i andra handen. Den här gången förstod jag bättre, men var å andra sidan något mindre imponerad. Serien utspelar sig enligt uppgift ungefär ett år efter The Courtship of Princess Leia, dvs ungefär 5 år efter RotJ, och för att våra vänner i rebellalliansen (numera Nya Republiken) ska få lite motstånd så dyker det upp en Grand Admiral Thrawn på Imperiesidan, och dessutom en självutnämnd Jedimästare vid namn Jorus C’baoth, för att även Luke ska få något att göra. Dessutom introducerar man några rätt intressanta bipersoner, där kanske den mest intressanta är Mara Jade. Tack vare Grand Admiral Thrawns taktiska geni (återkommer till detta) är Imperiet återigen en maktfaktor i universum, just när Nya Republiken börjat etablera sig själv som samhällsform. Innehållet är i stort det vi förväntar oss från Star Wars: episka rymdstrider, förtroendefrågor för smugglare till höger och vänster, luriga alienraser som ingen visste fanns och hot från Kraftens mörka sida.

Jag blir rätt besviken efter att ha läst ungefär halva första boken, för det händer ju ingenting! Eller rättare sagt, inget nytt. Hela första boken och början av andra består i princip av: våra hjältar åker till ett nytt stjärnsystem. Thrawns flotta dyker oväntat upp och de måste fly därifrån, med hjälp av någon de egentligen inte litar på. De flyende reder upp situationen och lagar de prylar som gått sönder på vägen, och åker till ett nytt stjärnsystem. Rinse and repeat. Riktigt tråkigt, faktiskt. Men sedan händer det något, någonstans i mitten av bok nr 2. Det börjar faktiskt hända saker! Man märker hur författaren har byggt upp till något större, man börjar ana att något storslaget smyger sig på, och mot slutet känns det episkt på samma sätt som i slutet av RotJ (men inte lika mycket).

imageSåklart finns det en del att anmärka på även i dessa böcker. Framför allt Grand Admiral Thrawn själv. För det första så framställs han som ett taktiskt geni, men alla de ”genidrag” som vi får se har egentligen inte med taktik att göra utan med iakttagelse- och slutledningsförmåga. Och Grand Admiral Thrawns sådana förmågor är giganormiska – Sherlock Holmes kan slänga sig i väggen. Och precis som Sherlock Holmes har Grand Admiral Thrawn en sekond, kapten Pellaeon, som är lagom trög för att inte förstå hur briljant amiralen är, så att det hela tiden måste förklaras för honom (oss), och som blir lämpligt förbluffad varje gång amiralen gör något smart. Undras just om Zahn har läst Sherlock Holmes, kanske, för det känns väldigt bekant. Förutom att det här är dåligt gjort, då. Eller, ja, för bra, kanske man kan säga. För amiral Thrawns slutledningsförmåga är så bra att det blir fullkomligt orimligt, och då är det inget roligt längre.

För det andra så.. ja, det här med taktik och att vara militär chef, då (detta är något som gäller för alla Star Wars-böckerna hittills, förresten). Thrawn framställs som ett taktiskt geni, och han är storamiral och chef över en flotta med ett helt gäng Star Destroyers och en massa annat. De exempel man får se på hur han leder dessa i rymdslag visar tydligt att den som skrivit om det inte har någon aning om hur det fungerar att vara militär chef – det här med att hålla sig i sin box. Man ska helt enkelt ge order till sina direkt underställda chefer, och sedan låta dem lösa problemen inom sin box. Som amiral kan man i extrema undantagsfall ge order till enskilda TIE-fighters, men det är inte så det rutinmässigt ska fungera. Det finns ju hundratals små och stora skepp i flottan, och ingen människa klarar av att hålla så många pjäser i huvudet samtidigt, det är ju därför orderkedjan finns. Men nej, den generella uppfattningen verkar vara att det är så man gör när man är militär chef – så länge man ger order med stadig stämma och låter lagom barsk så kan man ge ordern till vem som helst.

Nåja, alltid ska man väl klaga på nåt. Sammantaget är serien helt okej, svag (läs: tråkig!) i början men hämtar upp rätt bra på slutet.

Star Wars-litteratur i allmänhet då. Jag måste faktiskt erkänna att jag blir lite irriterad över att det ska hittas på så mycket. Jag tycker att Star Wars universum så som det presenteras i filmerna erbjuder tillräckligt många möjligheter till bra berättelser för att man inte ska behöva göra en massa exotiska tillägg. Det är klart att man kan behöva nya scener, nya personer och nya hot utifrån, men jag tycker att det är onödigt att lägga till nya föremål, raser och företeelser med egenskaper (ofta Kraften-relaterat)  som så uppenbart bara finns till för att agera plot device (i ordets negativa bemärkelse). Exempel på detta är Kaiburr-kristallen i Splinter of the Mind’s Eye, ysalmirerna i Heir to the Empire-serien och så vidare. För mig är det bara en indikation på författarens bristande förmåga att skapa något intressant med det rika material som redan finns. Därav kommer jag att, om jag måste välja, rekommendera The Courtship of Princess Leia framför de övriga Star Wars-böcker jag läst så långt (Star Wars: A New Hope hamnar väl i en klass för sig, dock), för trots den pinsamma framställningen av Han Solo och prins Isolders k*k-mätning så hamnar den ändå närmast känslan av ”riktig” Star Wars.

Nu ska jag nog läsa något annat ett tag…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s