Skrivbordskrigarna

Få saker är i min värld lika vidriga som rasism. Fram till 2001-09-11 var det rätt solklart för alla svenskar, tror jag, utom en liten minoritet med skinnskalle och bomberjacka som ingen ändå lyssnade på i det avseendet, eftersom att alla ändå visste att de inte på något sätt var objektiva i frågan. Men sedan terrordåden mot World Trade Center har i alla fall jag upplevt en långsam perspektivglidning hos folk i allmänhet, som bäst beskrivs med frasen ”Jag är inte rasist, men…”, när det är just sådana värderingar man tänker ge uttryck för. Den 22 juli 2011 slöts cirkeln, när ett fruktansvärt terrordåd begicks i Norge, och hela världen pekade finger åt muslimerna, och sedan en vit, blond norrman erkände sig skyldig.7ed5a7aee98c78e0faa0441f6ded84b9-Skrivbordskrigarna_webb

Anders Behring Breivik startade (synnerligen oavsiktligt) en försiktigt trend i samhället, en famlande ansats till att förstå att högerextremisterna inte längre har skinnskalle och bombarjackor, och dessutom är minst lika farliga för vårt västerländska samhälle som de sedan 20010911 ”livsfarliga” muslimska extremisterna. En del i den här trenden är Lisa Bjurwalds nya bok Skrivbordskrigarna, med undertiteln ”Hur extrema krafter utnyttjar Internet”.

Bjurwald är journalist, ingen forskare, och Skrivbordskrigarna är en journalistisk produkt. Den ger ingen heltäckande, objektiv bild (och gör heller inte anspråk på det) av den högerextrema verksamheten på nätet. Det är stundom något ostrukturerat och subjektivt, fyllt av adjektiv, men för viktiga fakta finns källhänvisningar (steg 1 för trovärdigheten). Skrivbordskrigarna är ett angeläget, deprimerande och ögonöppnande samtidsdokument, samtidigt som jag ibland får lite känslan av pekande skvallerbytta-bing-bång-finger ”kolla vad rasisterna gör på Internet!”

Detta är verkligen en bok som får en att tänka, fundera, nicka igenkännande, sucka, och ibland bli arg och slänga den ifrån sig med avsmak, inte för att det är dåligt utan för att det (tyvärr) är sant. Jag funderar mest på hur man kan bli en sådan hatande människa. Hur lägger man sig till med så enorma, mentala skygglappar som människorna som har skrivit vissa av de saker som Bjurwald återger (inte minst på bokens omslag)? Någonstans måste det ju ha blivit skevt. Jag drar mig till minnes en vetenskaplig studie som visat att främlingsfientlighet (och fördomsfullhet i allmänhet) är relaterat till låg kognitiv förmåga. Det passar med mina egna (kanske något elitistiska) iakttagelser att när jag är mentalt trött föredrar jag att läsa böcker som jag redan läst innan, eller som är något mer förutsägbara (som ”deckare” eller ungdomsfantasy). Jag orkar inte med den bearbetning och den kognitiva närvaro som det kräver att läsa en mer komplex bok med djupare och mindre stereotypa karaktärer. Är det så det är att leva med en låg kognitiv förmåga? Måste man hela tiden kategorisera andra människor för att orka hantera den komplexa verkligheten omkring sig? Vill man se alla med mörk hy som onda för att man inte klarar av att hantera att det finns några som är det, och några som inte är det? Låter inte orimligt. Jag kan också se andra kopplingar mellan lägre kognitiv förmåga och större frustrationer, som måste få sitt utlopp någonstans: sannolikt ger lägre kognitiv förmåga mindre utbildning, som ger lägre lön, som ger sämre levnadsstandard. Det kan nog också ge mindre (upplevd) möjlighet att påverka samhället parlamentariskt, exempelvis genom att man inte har några personliga kontakter, och har mindre vana att uttrycka sig i formella sammanhang, vilket gör att man upplever att ingen lyssnar. Inte konstigt att man blir frustrerad, kanske.

Bjurwald visar hur många helt normala sociala funktioner förstärks på Internet, och på så vis gör nätet till en god grogrund för radikalisering (inte bara åt höger, men nu är det höger vi diskuterar här). En av den är möjligheten att vara anonym, en annan är det som kallas enklavisering, det vill säga att vi i vår möjlighet att välja vilken information på nätet vi ska ta till oss, och vilka personer vi ska låta delta i diskussionerna, bara väljer de informationskällor och personer som redan stöttar den världsbild vi redan har, och på så vis blir den förstärkt – radikaliserad.

(Här måste man ju fråga sig – hur enklaviserad är jag själv? Är det inte så att jag bara följer bloggar som jag själv har valt, för att jag gillar innehållet. Och på Facebook är jag ju bara kompis med de som jag tycker är vettiga människor. Och någon papperstidning har jag ju inte. Jag läser förvisso mer traditionella tidningar (sådana med en ansvarig utgivare, dvs någon som juridiskt binder sig vid att det man skriver är sant, något som de högerextremas tidningar på nätet systematiskt väljer att inte göra), även om jag läser dem online. Jag tror jag klarar mig för stunden, i alla fall när det gäller det högerextrema perspektivet, men här gäller det nog att se upp, det finns många andra perspektiv också..)

När jag läste ledarskap kallades den här grupprocessen för groupthink – det vill säga att deltagarna i en grupp, angelägna om att få vara med, håller med varandra om allt möjligt som sägs, och när alla håller med så blir det en sanning oavsett hur den anses utanför gruppen. Det kanske märkligaste som det högerextrema groupthinket gör är att de överskattar sin ”motståndare”, och detta grovt. Bjurwald beskriver hur svenska rasister är övertygade om en riksomspännande – världsomspännande! – konspiration att ”islamifiera” Sverige, Europa, världen. Och därtill en massa andra bisarra saker. Konspirationer! Tja… Vem som helst kommer att ha extremt svårt att övertyga mig om någon större konspiration, oavsett syfte. Med tanke på hur svårt det verkar vara, ens i lilla Sverige, att hålla hemligstämplad information som bara en handfull personer vet om, hemlig (jfr ”Saudiaarabien-affären”), måste det väl vara helt omöjligt att hålla något så kontroversiellt, som så otroligt många människor skulle behöva känna till, hemligt – och dessutom under tiotals år (detta är även ett utmärkt argument mot de tokdårar som tror att månlandningen aldrig ägde rum).

Vad kan man göra då? Bjurwald målar upp en ganska dyster bild. Inte så mycket. Mellan raderna tycker jag mig nästan kunna läsa att hon förespråkar mer censur på nätet, att t.ex Google ska börja censurera vilka träffar deras sökmotor visar upp. En extremt svår och farlig väg att gå, tror jag. Mer rimligt är att sajter som YouTube och webbhotell börjar ta större ansvar för vilket material som finns på deras servrar. Men det kommer aldrig att fungera om inte vi som användare tar vårt ansvar att anmäla. Att inte acceptera vardagsrasismen bara för att den är just det – vardaglig. Är det inte det värsta, att vi börjar acceptera att ”det är ju så det är på nätet”? För nätet är ju ingen egen värld, nätet är ju konstruerat av oss människor som alla finns i den riktiga världen. Att, precis som med t.ex. sexistiska kommentarer, inte visa större tolerans bara för att personen som säger dem är anonym, eller gör det på ett digitalt sätt. Här finns det visst behov av bättre stöd från polis och rättssystem, och det kan vara juridiskt problematiskt att komma åt de skyldiga även om brottet är konstaterat. Men det är ingen anledning att inte anmäla! Låter man bli att anmäla så finns inte brottet i statistiken, och då kommer någon på någon ledningsnivå att konstatera att ”vi kan inte se något problem med en ökning av dessa brott i vår statistik”, och då kommer det inte heller några åtgärder. Nä, ta rasisterna på allvar. De kan skydda sig av sin anonymitet när de sprider sitt gift, och du kan skydda dig på exakt samma sätt med anonymitet när du säger emot, eller anmäler.

I slutänden handlar alltihopa om den paradox som alla demokratier måste leva med. En av demokratins stöttepelare är åsiktsfrihet, och åsiktsfriheten måste tillåta dig att ha odemokratiska värderingar. Yttrandefriheten, som också ligger till grund för demokrati, ger dig dessutom rätt att (i viss utsträckning i alla fall) uttrycka dessa odemokratiska värderingar. Som en vars yrkesroll är att (i yttersta fall) med livet som insats försvara den svenska demokratin, kommer jag osökt att tänka på det berömda ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.” Det är ju liksom dealen med jobbet. Men när det gäller de högerextrema (inkluderat SD!), liksom extremister i många andra riktningar, har jag lite svårt att stå för det, faktiskt.

I slutänden så var det nog ändå Ronny Eriksson som gav det bästa perspektivet på det här med främlingsfientlighet. Men tyvärr verkar det som att ett antal högerextrema nät-troll (kanske kopplat till det där med låg kognitiv förmåga?) är oförmögna att förstå ironi, och tycker att det är en bra låt….

Annonser

One thought on “Skrivbordskrigarna

  1. Bra recension och reflektioner. Det är så svårt att förstå hur människor kan känna sig så attackerade att de i sin tur skyr inga medel för att attackera andra.

    Det är bara att lyssna på Anita Sarkeesians Ted-talk för att se hur jävla bisarr världen kan vara. Hon drog igång ett projekt för att studera hur kvinnor skildras i tevespel och utsattes för en hatkampanj utan like. Tack och lov fick det hela en enorm motreaktion och projektet fick istället en enorm positiv respons. Det är visserligen både styrkan och svagheten med nätet men det gäller att (våga) se vad som händer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s