Star Wars III – Jedi Academy Trilogy

Jag kämpar på med sommarens Star Wars-läsning, nästa del består av The Jedi Academy Trilogy och I, Jedi. Jedi Academy-trilogin består inte helt otippat av tre böcker – Jedi Search, Dark Apprentice och Champions of the Force. Serien har många likheter med Thrawn-trilogin som utspelar sig ungefär ett år tidigare, men litterärt är den något mindre sammanhållen och saknar tydlig riktning. Berättelsen följer några olika parallellhandlingar, en med Han Solo, Chewbacca och Lando Calrissian kring spice-gruvan på Kessel, en följer Leias diplomatiska bestyr och Nya Republikens utveckling, och en följer Luke Skywalkers etablerande av en Jedi-skola. Dessa sammanvävs av trådar om en hemlig imperisk forskningsstation och dess beskyddare (en viss Amiral Daala) och en ung man vid namn Kyp Durron.image Utifrån seriens och böckernas titlar tolkar jag det som att Luke’s Jedi-skolas utveckling ska uppfattas som det centrala, men jag upplever inte att den grenen av berättelsen skiljs ut på något sätt jämfört med de övriga. Eftersom att själva skolan etableras redan i första boken känns det inte heller som att det finns något tydligt strävansmål för karaktärerna i boken – hade jag varit författaren hade jag inte vetat när jag var klar med skrivandet. Självklart kommer de flesta parallellhandlingarna till någon form av upplösning, men det känns ändå inte komplett. Precis som i Thrawn-trilogin är uppbyggnadsfasen inte särskilt välgjord, på (och i bland förbi) gränsen till långtråkig och jag biter mig fast för att ta mig genom böckerna. Trots detta (även det precis som i Zahns böcker) så blir jag mer engagerad ju närmare slutet kommer, och den sista boken med berättelsens klimax och upplösning är engagerande.

En grej är lite för störande för att inte nämna, dock: Snälla, snälla Kevin J Anderson – jag är inte dum i huvudet. Jag behöver inte en full karaktärsbeskrivning och en upprepning av vad huvudpersonerna har gjort sen senast vi såg dem varje gång berättelsen byter fokus. Fjärde gången jag stöter på exakt samma formulering som berättar vem Wedge Antilles är, inom loppet av en volym, blir jag mer än bara irriterad. Det är som en dålig, amerikansk matinéaction, som förväntar sig att tittaren är en gapande, passiv fågelunge med obefintligt minne och slutledningsförmåga.

Jag har funderat på hur jag skulle uppfatta alla de här Star Wars-spinoff-böckerna om det var så att de inte handlade om Star Wars, och där är väl svaret att de skulle vara rätt platta, oengagerande och klena. Men å andra sidan så är det ju ett lite orättvist sätt att se på det – författaren vet ju att den som tar upp boken är engagerad av Star Wars-universat, så man behöver inte försöka engagera ännu mer.

Med detta sagt, så kommer här det lysande undantaget. I, Jedi av Michael A. Stackpole utspelar sig under samma tidsrymd som Jedi Academy-böckerna, men visar berättelsen ur ett annat perspektiv. Vi får följa Corran Horn, pilot i Rouge Squadron, när han på ett mystiskt sätt får reda på att hans hustru blivit kidnappad, och hans äventyr för att rädda henne. (Karaktären Corran Horn är en av de centrala karaktärerna i Star Wars: X-wing-serien, och har man tänkt läsa den ska man nog göra det först, då den här boken utspelar sig senare och innehåller en hel del spoilers.)image En av Corrans vägar för att rädda hustrun är att bli elev på Luke Skywalkers Jedi-akademi, och på så vis får han uppleva delar av berättelsen från Jedi Academy-trilogin, men Stackpole berättar den på ett sätt som ger dem mer djup och form, som gör den mer rimlig och realistisk.

Jag blir glatt överraskad av I, Jedi som utan tvivel är den bästa Star Wars EU-boken jag har läst hittills. Jag funderade lite över varför, och kom fram till följande. För det första, så är den skriven i förstaperson, där övriga är skrivna i tredjeperson. Berättelsen blir närmare, mer personlig, mer engagerande på det viset. För det andra, så följer man inte en av de centrala karaktärerna från filmerna, även om de finns med i utkanten av berättelsen. Det gör det spännande, eftersom man inte med säkerhet vet hur det kommer att sluta – i alla de andra böckerna vet jag ju med säkerhet att huvudpersonerna kommer att överleva, och det begränsar ju rätt starkt vilka vägar berättelsen kan ta. Den har också ett djup och en rimlighet som de övriga böckerna saknar, och jag skulle nog tycka att det var en alldeles utmärkt bok även om den  saknade kopplingar till Star Wars-universat.

Genom att fundera över vad som skiljer den här boken från övriga SW-böcker kan jag också precisera min kritik mot dem. Det viktigaste, som jag inte reflekterat över innan, är nog att I, Jedi är en bok från början till slut – den har kommit som en bok till författarens tankar, och nedtecknats som en bok, för mig att läsa som en bok. Kanske självklart, men jag tror att många av de andra SW-böckerna ursprungligen har kommit till som filmer i författarens tankar. De berättas nämligen som filmer, i tredjeperson (= av en utomstående tittare), och då har de också nedtecknats på samma sätt som om jag skulle återberätta vad jag sett i en film. Utan att ge mig in i den ständiga ”boken bättre än filmen?”-diskussionen så kan man ju lätt konstatera att bok och film har olika styrkor och svagheter, olika möjligheter och begränsningar, och när man skriver en bok på det här viset så tvingas man till alla bokens svagheter, utan att dra full nytta av alla bokens möjligheter. Detta tror jag är huvudanledningen till att jag uppfattat både Thrawn-serien och Jedi Academy-serien som svaga berättarmässigt.

Vill man läsa Star Wars EU rekommenderar jag varmt I, Jedi som den i särklass bästa boken hittills, men börjar man där ska man också vara medveten om att den innehåller spoilers till många av böckerna som utspelar sig innan. Det kan också finnas korta inslag som verkar omotiverade eller osammanhängande om man inte har läst några andra böcker, då de finns med för att hänvisa tillbaka till eller berätta ur ett annat perspektiv något som tidigare berättats i en annan bok. Jag har ju själv inte läst Star Wars: X-wing-böckerna, som Stackpole också (delvis) har skrivit, och jag måste säga att jag är grymt sugen på dem nu, efter att ha läst detta. Men helt säker är jag inte, för jag ska erkänna att de tråkigaste partierna i I, Jedi definitivt är de rymdstrider vi får följa, som helt enkelt inte gör sig så bra i bokform (däremot på film…), och med tanke på titlarna och de antydningar jag har fått av innehållet lär X-wing-serien ju ha sin beskärda del av dessa. Nåja, innan att-läsa-högen har kommit ned till en dimension då det är ett reellt alternativ, så har jag ju hunnit fundera en stund till…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s