On Basilisk Station

I en diskussion om att konstruera egna figurspel i allmänhet, och rymdskeppsstridsspel i synnerhet, blev jag rekommenderad On Basilisk Station. Jag hade helt lyckats missa den, missa hela Honor Harrington-serien faktiskt, och den lät mycket intressant så jag tog och beställde den bums. När den väl anlände blev jag lite besviken, för omslaget ger mig intryck av en riktigt billig 80-tals dussin-scifi, så den blev liggande på hyllan ett tag. När jag väl tog ned den och kom in i den hade jag svårt att lägga ned den, dock.image

Det tog inte lång tid för mig att inse en sak: Jag älskar karaktären Honor Harrington. Framför allt gör jag det på grund av två enkla faktum. Ett: hon är kvinna, och två: det spelar ingen roll att hon är kvinna. Hon är inte heller särskilt snygg, och det läggs inte mer energi på att beskriva hennes utseende än vad det generellt brukar göra för vilken (manlig) huvudperson som helst. Dessutom är hon inte ung och nykläckt i början av boken (och jag slipper följa med genom ännu en iteration av den oändliga upprepningen av vuxenblivandeberättelser som SF- och fantasyserier verkar känna att man obligatoriskt måste börja med), utan redan en duglig officer på god väg i karriären. Och hon står för sig själv. När en annan kadett försöker ta sig friheter med kadett Harrington så avvärjer hon det genom att ge honom grundligt med stryk i självförsvar, och sedan anmäla honom för det hon kan bevisa. (Jovisst, jag läste också Bamse när jag var liten och lärde mig att ingen blir snäll av stryk, men så här i vuxen ålder vet jag att våld, i vissa situationer, är det enda språk som vissa människor förstår.) Dessutom har hon en katt på axeln. Inte en särskilt stor del av berättelsen kanske, men hur kan man inte gilla en duglig officer med en katt på axeln?

Harrington exercerar också, till skillnad från de flesta militära chefer i de flesta skönlitterära böcker, både chefsskap och ledarskap på ett trovärdigt sätt. Hennes spontana reaktion när hennes underställda inte fungerar precis som hon vill är inte att skrika åt dem, och hon försöker inte fatta alla beslut själv, utan låter sina underställda agera inom sina egna ansvarsområden med minimalt av inblandning uppifrån. Rent militärt är det egenligen bara en sak jag undrar över: varför har inte henes skepp ett underättelsebefäl? Allt som underrättelsechefen borde ha gjort får Harrington göra själv. Märkligt?

Genom boken får vi följa kapten Harrington från och med det att hon tillträder på sin nya position som fartygschef påHMS Fearless, en rymdkryssare i Hennes Kungliga Majestäts flotta i planetkungadömet Manticore, och sedermera dess (fullständigt oförtjänta) placering i Basilisksystemet, en skitposition där man gömmer undan de idioter till officerare som man inte kan avskeda, men som oftast gör mer skada än nytta där de är (igenkännande nickningar, finns dessa i alla världar kanske?). Därifrån följer ungefär lika delar militaria och ”vad är det som händer egentligen”, kryddat med lite intermittenta delav av den bakomliggande politiken, som i alla fall jag har lite svårt att hänga med i alla gånger, men det gör inget, det som är viktigt för berättelsen är solklart.

On Basilisk Station är kanske inget litterärt mästerverk, men berättandet är rakt, engagerande och i huvudsak enkelt att följa. Karaktärerna är, som de ofta är i SF, ganska många, ganska skissartade och i huvudsak reducerade till att vara sina befattningar, och inte ens Harringtons inre liv får vi följa med något särskilt djup. Men det känns också på något sätt passande – vi får i huvudsak följa militär personal i tjänsten, och då är man sin befattning, om man är duktig. Har man sedan tid över kan man vara sig själv också, men på den tiden får vi inte föja personerna i den här berättelsen.

Att läsa den har boken gav mig djup tillfredsställelse. Förmodligen är det för att jag själv, i min egen yrkesroll, försöker leva efter den amerikanska devisen work hard and someone will notice, men jag får fler och fler indikationer på att det faktiskt inte funkar så, och det kanske är naivt av mig att tro. Men för Honor Harrington fungerar det, och det är en personlig triumf för mig varje gång det händer. Min känslomässiga höjdpunkt i boken är inte upplösningen, utan en fullkomligt icke-militär sammandrabbning med en civilperson i ett konferensrum, som lämnar mig tårögd av glädje (förvänta er inte samma sak om ni läser den själva, jag är ju som ni vet en sucker för det meodramatiska).

Uppdatering: Läs även om uppföljaren Honor of the Queen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s