Midsommargryning

”Chefen, det har kört upp fyra stridsfordon utanför. De frågar efter statsministern.”

Äntligen är den här, fortsättningen på Midvintermörker, som i mitt tycke är obligatorisk läsning för en svensk officer idag (ungefär som Operation Garbo för 25 år sedan), både för innehåll och för underhållningsvärde. Vi återser det Sverige vi lämnade efter mellandagskriget, och hur det har utvecklat sig på tio år. Om Midvintermörker var en sannolik mardröm tror jag först att Midsommargryning är en osannolik önskedröm. Senare får jag nog revidera mig på båda punkter. Men i alla fall: sannolik eller inte så bjuds vi åter igen på fräsch action i ett halsbrytande tempo där man varken kan eller behöver lägga ned boken förrän den är slut. Eftersom att det utspelar sig om tio år så är alla prylar en version senare (AK6C istället för AK5C, 9040D isf 9040C, IPhone X o.s.v.), och ofta får jag skratta igenkännande åt allsköns situationer och klyschor (”förtroende är bra, kontroll är bättre”), men ibland känns det som att Wilderäng tar med alltihopa bara för att visa att han kan och vet saker.

midsommargryning-800x530Midsommargryning vidgar perspektivet på modern krigföring till något mycket komplex men också realistiskt. Exempelvis är det första målet som måste tas inte motståndarens stridsvagnar utan de stora mediekomplexen, såväl egna som motståndarens, i syfte att föra ut den bild av konflikten till allmänheten som man vill att de ska ha, och hindra motståndaren att göra detsamma. Det första eldöppnandet är en cyberattack, inte en stridsvagnspil. Den bild av konflikten som målas upp i allmänhetens medvetande är fullkomligt avgörande, och det har varit en öppen hemlighet allt sedan Vietnamkriget, men jag tror inte att det ingår i allmänhetens syn på Försvarsmakten. Det går igen i allt möjligt, så enkla saker som att man i Afghanistan idag, om man kan, undviker att köra ett bärgat stridsfordon lastat på lastbil i dagsljus. Helt enkelt för att inte motståndarna där (som också är väl förtrogna med den här typen av psykologisk krigsföring) ska få möjlighet hävda att de minsann har oskadliggjort ett svenskt stridsfordon och kunna visa upp filmat ”bevis” på detta.

Det är extremt svårt att säga något om Midsommargryning utan att jämföra den med Midvintermörker. Den stora nackdelen som Midsommargryning har här, är att när Midvintermörker utspelade sig i en nutid inte orimligt olik vår egen, utspelar sig Midsommargryning tio år framåt i tiden, och det gör att den inte tar avstamp i den verklighet vi lever i dag på samma sätt – det finns så oändligt många sätt som verkligheten hade kunnat forma sig efter händelserna i Midvintermörker – och därför blir det också mindre gångbar som ett inlägg i samhällsdebatten, och mer som underhållningsläsning fyllt av (kvalificerade) gissningar och önsketänkande. Där Midvintermörker var synnerligen okomplicerad så är Midsommargryning avsevärt mer komplex. Jag saknar de triumfatoriska ögonblicken jag minns från Midvintermörker (när Gripen kommer ner och klipper den ryska pv-helikoptern kände jag förmodligen samma sak som en helhjärtad supporter gör när hans lag gör mål), men det känns också på sin plats. Den här uppföljaren är inte, som så ofta, en blek kopia av sin företrädare, utan har en egen agenda och en egen berättelse, men med samma fart och fläkt. Här är det inte solklart ”ryss = elak, svensk = snäll”, utan jag finner mig frekvent i bryderi om vem man ska ”heja” på. Wilderängs poäng är något mer subtil och komplex och går mig därför  delvis förbi, kanske lite på grund att jag är för skeptisk inför förutsättningarna för att riktigt kunna ta resonemanget till mig. Efter diskussion upplever jag i alla fall att den huvudsakliga poängen handlar om yrkesförsvarets brist på folklig förankring, och vilka konsekvenser detta får – åt båda håll! – men eftersom att jag inte ställer upp på att vissa av soldaternas (särskilt specialförbandens) agerande är realistiskt så haltar den poängen något.

En karaktär som fastnar hos mig, trots hans väldigt begränsade exponering, är den ”gamle sjöofficeren” Bertil, som från sin balkong med utsikt över Karlskronas hamn säljer information till ryssarna. Han känns tyvärr smärtsamt rimlig: Jag tror inte att svenska officerskåren är något mindre lojal mot sin arbetsgivare och sitt land än vad någon annan är, men så som man som anställd i Försvarsmakten idag blir bemött av organisationen (inte av de närmaste kollegorna, men det är ju inte de som fattar många av de beslut som påverkar mig som anställd), särskilt i samband med att ens tjänstgöring avslutas (se t.ex. här och här) är han mer sannolik än osannolik. Det skär i hjärtat att veta, men vad kan man göra? Det är ett organisatoriskt problem, för organisationen blir aldrig bättre än de människor som finns i den – och just nu är många enskilda individer i firman ganska långt ned i stresskonen på daglig basis.

Självklart finns det också andra bilder där känslorna glimrar till: när jag redan i den första trevande meningen i beskrivningen känner igen mitt hemregementes svårt efterlängtade pjäser, det tragiska i jägarsoldaten som går i strid med sin hopvikta avskedsansökan prasslande i innerfickan, och inte minst den allt mer komplexa och traumatiserade bild som växer fram av Sveriges överbefälhavare. En fin pik mot samhällets tafatta oförmåga att bemöta de svenska soldater som lider av konsekvenserna av sin tid i rikets tjänst? Kanske. Viss indignation känner jag dock mot hur de svenska specialförbanden skildras – de SOG-operatörer jag har haft nöjet att träffa är inga ”american style” indoktrinerade stridisar, utan grymt trevliga, ödmjuka och kompetenta killar (som också har vänner och flickvänner därhemma) utan ett spår av den machoismo som jag uppfattar att Wilderäng vill ge dem.

När jag lägger ned boken är det inte som med Midvintermörker, med känslan av att vilja tvinga varenda naiv medborgare i vårt avlånga land att läsa och begrunda detta, utan med eftertanke och med känslan att det här kanske är mer för mig som svensk officer att begrunda?

Recensionsex från Massolit Förlag

Annonser

2 thoughts on “Midsommargryning

  1. Tack för en riktigt fin recension.

    Vad gäller SOG, så är jag fullt medveten om avvikelsen mellan verkligheten och fiktionen, men ibland behövs vissa saker för storyns skull. En ”fördel” som författare är att när det gäller så slutna förband som SOG kan man inte bli tillrättavisad vad det gäller den bild som man målar upp.

    Nästa bok, den jag jobbar på just nu, kommer förhoppningsvis visa upp en mer verklighetsbaserad bild av förbandet och dess medlemmar.

    • Jag har full förståelse för att man som författare måste fylla vissa roller i berättelsen, och viss artistisk frihet måste ju tillåtas. Jag är bara lite orolig för att vissa läsare tar sådana delar för sanning, eftersom att de är inneslutna i mycket som är både verifierbart och väl med sanningen överensstämmande. Så du får väl ta det som en komplimang vad gäller den realistiska skildringen av mycket annat. 🙂

      Jag ser fram emot nästa verk!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s