To Kill a Mockingbird

To Kill a Mockingbird, eller Dödssynden, som den heter på svenska, är en av de böcker som alltid finns med på listan över odödliga klassiker, nästan oavsett vem som upprättat listan. Den är dessutom skriven av en kvinna (just det, Harold Bloom!). Det här är inte en bok som man läser med ett öga samtidigt som man slevar i sig middagen, eller några sidor i taget innan man somnar. Det krävs lite engagemang, men man får å andra sidan mycket tillbaka. Jag förstår mycket väl att man vill kanonisera det här verket, särskilt om man har amerikansk bakgrund, för den visar en viktig del av amerikanskt kulturarv. För egen del blir det något distanserande, men det hjälper å andra sidan till att förstå landet ”over there” lite bättre. Jag hade otroligt gärna velat läsa en liknande bok, som utspelade sig i Sverige under samma tidsperiod.

imagesDet börjar som behaglig läsning, som inte så lite påminner mig om de oändliga sommarloven när man gick i lågstadiet. Man får följa syskonen Jeremy ”Jem” Finch och Scout (Jean Louise) Finch genom några år av deras uppväxt, och berättelsen ses ur Scouts ögon, sju år när boken börjar. Familjen bor i amerikanska södern och mamma Finch gick bort flera år tidigare. Kvar finns fadern, advokat Atticus Finch. Det som i slutänden driver berättelsen är att fadern blir utsedd som försvarsadvokat åt en svart man, som anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Och framför allt hur alla människor i det lilla samhället reagerar på detta.

Det är obehagligt att se intoleransen och dubbelmoralen som frodas i boken. Så som den presenteras där tycker man att den borde vara lika passé som fickur eller bahytter, men jag är rädd att den frodas lika starkt idag som då – det är bara att se t.ex. Trayvon Martin-fallet i USA, eller hanteringen av gayrörelsen i många länder, inte minst Ryssland. Eller varför inte extremhögerns frammarsch här hemma i trygga, politiskt korrekta Sverige?

Man följer berättelsen genom ett barns ögon, men man behöver en vuxen blick för att kunna tillgodogöra sig hela berättelsen – därför skulle jag inte rekommendera att man använder den i skolan. De flesta unga skulle förmodligen tycka att den är tråkig, för de ser inte vad du ser i berättelsen. Till vuxna, tänkande människor vill jag varmt rekommendera den, som en lins att beskåda vår samtid genom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s