Anansi Boys

”People respond to stories. They tell them themselves. The stories spread, and as people tell them, the stories changes the tellers. Because now the folk who never had an thought in their head but how to run from lions […], now they’re starting to dream about a whole new place to live. The world may be the same, but the wallpaper’s changed. Yes? People still have the same story, the one where they get born and they do stuff and they die, but now the story means something different to what it meant before.” – Neil Gaiman, ”Anansi Boys”

Anansi Boys är berättelsen om en ung man, som i samband med sitt förestående bröllop får reda på att hans far, som han inte haft kontakt med på länge, har gått bort. Sen får han reda på att hans far egentligen var skojarguden Anansi, och att han har en bror som han inte kände till. Därifrån fortsätter det i Gaimans vanliga, lite realistiska och mycket surrealistiska stil. Den har många likheter med Neverwhere och Ocean at the End of the Lane, eller kanske är det tvärt om? Den stora skillnaden mellan Ocean och Anansi Boys är i alla fall att den senare är en komedi. Oftast är den sådär lite smygfniss-rolig, men ibland kunde jag inte låta bli att skratta högt. Till exempel här, där vår protagonist Charlie är på väg att bli uppäten av en läskig varelse:

The creature laughed, scornfully. ‘I, it said, ‘am frightened of nothing.’
‘Nothing?’
‘Nothing,’ it said.
Charlie said, ‘Are you
extremely frightened of nothing?’
‘Absolutely terrified of it,’ admitted the [creature].
‘You know,’ said Charlie, ‘I have nothing in my pockets. Would you like to see it?’

Som vanligt med Gaiman så är det svårt att stoppa hans böcker i fack – det är mer än bara drama, det är fantastisk, men det är inte riktigt fantasy, i alla fall inte standard sword&sorcery som man förväntar sig det (Stardust kommer väl närmast, men ändå inte…). imageSpontant så tänkte jag när jag läste den att den här boken förhåller sig till American Gods lite som Bilbo förhåller sig till Sagan om Ringen. Riktigt sant är det det väl inte, men det som är sant är att det här är en muntrare, mindre mörk och mer lättillgänglig bok på samma tema.

Det finns mycket att fundera på när man väl har läst ut boken. Faktiskt så mycket att i den utgåva jag läste finns färdiga boksamtalsfrågor i slutet av boken (oklart om de är skrivna av författaren dock), det ni! Svensklärare på gymnasiet kan förmodligen använda dem rakt av med god behållning, i alla fall i vissa grupper. Om jag själv skulle vara med i en bokcirkel någon gång i närtid, så skulle den här boken defintivt vara en av de böcker som jag helst skulle vilja ta upp h och diskutera med andra som har läst den. För mig som oftast läser fantasy, som har sina rötter i folksagorna och som ofta presenteras i ett väldigt rättframt berättande, så måste jag ibland anstränga mig för att inte läsa böcker som denna i samma våldsamma tempo och bara se på ytan av vad som händer, för här pågår det mer saker på djupet, och hur saker berättas är lika viktigt som vad som faktiskt berättas.

Jag säger som jag alltid brukar säga om Gaiman: Läs!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s