MaddAddam-trilogin

Äntligen! Jag märker att jag skriver det rätt ofta, men nu är det verkligen befogat – jag har längtat efter att MaddAddam skulle komma ut sedan dagen jag lärde känna att den existerade (tack för det, Smutstiteln!). Och nu har jag läst den. Och jag är nöjd. Däremot var det här inlägget otroligt svårt att skriva, men det visar nog bara att det här är böcker jag verkligen bryr mig om – jag vill göra dem rättvisa. Jag vet inte om jag har lyckats, men om ni läser böckerna för att ta rätt på om så är fallet, så kommer jag att se det som en seger 🙂

MaddAddam är del tre, och enligt uppgift sista delen i Margaret Atwoods framtidsdystopi som börjar med Oryx and Crake och fortsätter med Year of the Flood (som jag skrev lite om förra gången jag läste den). Oryx and Crake är definitvt med på min lista på topp 5 böcker jag rekommenderar till människor jag inte känner, så bra är den. Jag läste om båda inför den nya boken, och vad ska jag säga? Det är svårt att säga något alls utan att säga för mycket, men jag ska försöka.17262203

Oryx and Crake är som vanligt underbar, tragisk, magisk, fängslande och hjärtslitande. Det är en berättelse om känslan av otillräcklighet, om galenskap och om köttets lust och själens obotliga ensamhet. Apokalypsen har kommit och gått, och kvar står Jimmy alias Snowman och ser sig hjälplöst om i den situation han hamnat i, och undrar om han borde ha förstått, om han borde ha gjort annorlunda. Långsamt rullas berättelsen upp, bilden av ett samhälle där de rika och mäktiga skor sig på de svaga, utsatta och lättlurade i ännu större utsträckning än idag. Allt går att köpa för pengar, och människor och djur kan framställas och skräddarsys efter tycke och smak. Men likt enterna i Sagan om Ringen så kommer naturen förr eller senare, i någon form, att reagera på den typen av vårdslös behandling den utsätts för. Vi vet redan från början att det är oundvikligt, men kan inte låta bli att undra, och hoppas…

Year of the Flood berättar om samma tid ur ett annat perspektiv, fast med beröringspunkter. Den ger svar på några av de frågor man har kvar efter att ha läst Oryx and Crake, men ställer minst lika många nya.

MaddAddam då, slutligen.  Här får vi berättelsen ytterligare en gång, men ur ytterligare ett perspektiv, och det känns inte på något sätt som repetition, utan som vidgade vyer. Fler svar presenteras, men fler frågor ställs också. Den här gången slutar det dock inte med att man hoppas på nästa bok, för frågorna handlar inte längre om ”vad hände sen?”, utan det är mer tidlösa, moraliska frågeställningar som nog kan hålla en sömnlös om nätterna, om man är lagd åt det hållet. För med den utveckling som vårt samhälle är på väg mot, så måste vi nog ställa oss dem snart – bara för att man kan, betyder det alltid att man ska?

Det är en stor fördel att läsa alla böckerna direkt efter varandra som jag gjorde nu, för många förbindelselänkar är rätt subtila och lätta att missa om man inte har detaljerna färskt i minne – inte för att detta krävs för att förstå berättelsen, men det berikar den. Jag är alltid lite kluven till uppföljare, särskilt om en av tjusningarna med originalet har varit att upptäcka ”vad är det som faktiskt händer (eller i det här fallet: har hänt)?” Att läsa uppföljarna till Oryx and Crake är lite som att se Alien 2 efter att ha sett Alien – förväntar man sig samma upplevelse kommer man att bli besviken (även om båda är jäkligt bra filmer). Och egentligen är det självklart – efter Alien har vi ju redan sett monstret, och det kan inte skrämma oss på samma sätt längre – nu måste berättelsemakarna hitta nya former för att berätta om samma sak, för att det fortfarande ska vara intressant. Och Atwood lyckas minst lika bra som Ridley Scott, om inte bättre.

Jag tycker att Atwoods stora styrka i berättandet är att även om böckerna till stor del berättar om hur samhället är utformat, så är det ändå tveklöst om att det centrala i berättelsen fortfarande inte är själva samhället, utan människorna som lever i det och hur deras bild av världen omkring sig formas av deras upplevelser. Och i sin tur hur den bilden påverkar människorna att agera på olika sätt, som i sin tur omformar samhället i ett evigt kretslopp. För ett samhälle är ju egentligen inget annat än individerna som utgör det, allt annat är artificiellt och föränderligt. Vilka funktioner hos människorna är det som har varit tongivande i att forma samhället som det ser ut idag? Och om vårt samhälle skulle falla i ruiner, vad skulle vara värt att bevara till något som ska komma efter det?

Uppdatering: MaddAddam blir TV-serie?

Annonser

One thought on “MaddAddam-trilogin

  1. När jag läste denna så kände jag just att det nog hade varit bra att ha läst de andra lite närmare inpå än vad jag gjorde. För det tog en stund innan jag kopplade ihop en del karaktärer och händelser. Bra avslutning dock på en serie och som du skriver så ställer den verkligen fler frågor än vad den besvarar, om man börjar gräva ner sig i handlingen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s