438 dagar

Första gången jag hörde talas om journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, och att de blivit gripna i Etiopien så minns jag tydligt att jag tänkte nåt i stil med ”Jäkla dumskallar, ger man sig in i en afrikansk skitdiktatur på det där viset får man väl skylla sig själv? Pretto-journalister, vad hade de där att göra?” Sen tänkte jag efter lite, och nu skäms jag djupt över reaktionen. Men för att förstå vad de faktiskt hade där att göra måste man veta lite om Etiopien, om Sverige, om Ogaden och om Lundin Oil, och vad de har gemensamt.

imageEn förenklad sammanfattning av hur Schibbye och Persson förklarar det i boken: Etiopien är teoretiskt sett en demokrati, men i praktiken en diktatur eftersom att samma parti har 99,6% av platserna i riksdagen. I Etiopien, mot gränsen till Somalia, ligger den oljerika provinsen Ogaden. Gränsen mellan Etiopien och Somalia drogs med linjal av europeiska kolonisatörer och tar (som många andra gränser utanför västvärlden) ingen hänsyn till traditioner eller folkgrupper. Det finns krafter i Ogadenprovinsen som strävar efter att den ska bli bli självständig. Västerländska och kinesiska företag vill gärna utvinna olja i Ogaden, och de etiopiska makthavarna vill förstås gärna gynnas av detta potentiella inflöde av kapital, men företagen ställer krav på säkerheten i området. Etiopiska armén hanterar detta genom att tvångsrekrytera boende i provinsen till armén enligt samma principer som det amerikanska kriget mot terrorismen – ”antingen är ni med oss, eller mot oss” är ultimatumet i de lokala byarna. Är man mot blir man skjuten, våldtagen eller i bästa fall tvångsförflyttad. Är man med tvingas man under hot från officerarna att göra detta mot sina grannar. Allt i syfte att avfolka oljefälten för att uppfylla oljebolagens krav på säkerhet. Ett av de bolag som har tillstånd för provborrning i området är Africa Oil, nära knutet till svenska Lundin Oil, där bland annat Carl Bildt suttit i styrelsen. Lundin Oil går bra på svenska börsen, och köps av bland andra stora svenska pensionsfonder. Stöder svenska skattebetalare indirekt folkmord på Afrikas horn? Detta är Schibbyes och Perssons inledande teser, som deras journalistiska arbete i Etiopien skulle bevisa eller motbevisa. Men ingen vet egentligen vad som pågår i Ogaden, för provinsen är stängd och alla som kommer därifrån med en historia att berätta är på ett eller annat sätt part i konflikten. Så vad ska svenska journalister och fotografer göra, om de vill rapportera om vad som verkligen händer? Det finns ju bara ett sätt, och det är att ta sig dit och se det med egna ögon. Alla som försökt göra detta den ”officiella vägen” har nekats visum till landet, och de enda förutom etiopiska armén som klarar av att röra sig ut och in i provinsen är ONLF – Ogaden National Liberation Front, alltså den lokala gerillarörelsen/frihetsrörelsen. Så de ser ingen annan lösning än att försöka ta sig in med stöd av ONLF.

Vad som sen händer har väl de flesta svenskar koll på: efter några dagars forcerad marsch i öknen med ONLF blir de två svenskarna inblandade i eldstrid, skottskadade och sedan gripna av etiopiska armén, kastade i fängelse anklagade för terrorism, och såsmåningen dömda för detsamma, och efter 438 dagar benådade och hemskickade till Sverige. Martin och Johans skildring av det etiopiska rättssystemet inifrån är som en dålig film, ibland får jag påminna mig om att det är på riktigt… Boken berättar om hela processen från reportageidén till att de sitter på flyget mot Sverige, och inga jobbiga, äckliga eller pinsamma detaljer besparas vi. Det är på sin plats, för stora delar av resan består inte av annat, och ibland tror jag att det är lätt för oss som bor i trygga, välpolerade Sverige att glömma bort hur tunn fernissan av civilisation omkring oss egentligen är (här vill jag göra någon form av jämförelse med övningsdygn eller internationell tjänst, men det känns bara pretentiöst eftersom att det inte går att jämföra med ett etiopiskt fängelse). Men jag kan ibland inte låta bli att fundera, med tanke på hur kort tid som har gått, om inte skrivandet också har fyllt ett visst terapeutiskt syfte.

I förbifarten visar 438 dagar oss en av de indirekta, men förmodligen inte helt oväntade, konsekvenserna av västvärldens ”krig mot terrorismen” och de därav följande lagar som gör samhället lite mindre rättssäkert även i Sverige. För det är ett av etiopiernas argument till varför de visst kan hålla Schibbye och Persson fängslade utan rättegång – de är ju anklagade för terroristbrott, och så får man ju göra i USA, så varför ska man inte få göra det i Etiopien? ”What goes around, comes around”, som man säger. Ingen människa är en ö, och ingen nation heller. Och det är här jag skäms. För Sverige är ju också en del av världen, vad vi i Sverige gör påverkar situationen i andra länder, svenska intressen bevakas i utländska konfliktzoner, svenska företag investerar svenska skattebetalares pengar, då måste väl svenska media rapportera? Att rapportera vad som händer är ju medias existensberättigande! Och tyvärr upplever jag att trenden här är nedåtgående, precis som nämns i förbifarten i boken. Ingen vill längre betala för journalistiskt arbete, om det inte får plats i en spalt orkar ingen läsa det, och varför ska man lägga tid och pengar på att riskera sin egen personal i konfliktområden när man lika gärna kan rapportera om någon som har intervjuat någon som i sin tur har intervjuat någon som en gång var där? Journalister intervjuar varandra och refererar varandra utan kontroll, källkritiken får vi stå för helt själva och tyckande får större plats än vetande och undersökande. Och vi köper tidningen ändå (eller förväntar sig att få läsa nyheterna gratis på nätet), och därför måste journalister som Schibbye och Persson åka till ställen som Ogaden utan legitimiteten och tryggheten med att ha en tidning bakom sig – för att vi inte ids läsa det, och är för snåla för att betala för det.

Sen var det väl ingen som blev förvånad heller, när det blev stort hallå i svenska tidningar när de åkte fast heller – då är det helt plötsligt intressant att skriva om. Och det är kanske ingen skräll heller att journalister gärna skriver om andra journalister i trångmål, och kanske inte helt svårt att gissa vems parti de ska ta? Den här boken berättar ju inte heller den opartiska sanningen (eftersom att den inte finns), utan man får vara beredd på att det här inte är ”sanningen om Etiopien”, utan ”Etiopien sett ur Johan och Martins ögon”. Därmed inte sagt att de två skiljer sig särskilt mycket, men det kan man ju omöjligen veta. Johan Persson och Martin Schibbye är inte snövita av oskuld, i deras berättelse lyser det tydligt igenom både ärelystnad och vit svensk mans naiva privilegium att förvänta sig att bli respekterad. Men just att detta syns i berättelsen bekräftar den ändå, för de har ju all chans i världen att skönmåla sig själva här, men den bild av sig själva och varandra som de målar upp är inte helt smickrande. Det gör att i alla fall jag blir mer benägen att ta även resten av bilden för sanning. En sak har Johan och Martin i alla fall övertygat mig om – de överlever 438 dagar i ett helvete som resultat av sin strävan att berätta sanningen för oss, och då tycker jag att vi i all fall kan lyssna? Så läs boken nu!

image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s