Borde vara död

Jag plockade upp den här boken av några olika anledningar, framförallt för att den utspelar sig i Göteborg, för att både Skuggornas bibliotek och Drömmarnas Berg rekommenderade den nyligen, och så stod den bara där framför mig på biblioteket. Annars hade jag nog aldrig valt att ta upp en bok med så angst-gotigt omslag och titel som den här.

Borde_vara_d_dRedan i första kapitlet i Borde vara död kommer jag att tänka på min vän som jobbar inom psykiatrisk vård i Göteborg, hen som kommenterade Cirkeln med orden ”Jag vill inte läsa sånt här, då kan jag ju lika gärna gå till jobbet istället”. Vännen, du behöver inte läsa den här heller, den är nog ännu mer som ditt jobb. Författaren Pål Eggert arbetar enligt författarbeskrivningen på pärmens insida inom social resursförvaltning i Göteborg, och han har verkligen tagit till sig devisen ”write what you know”, för boken handlar om exakt just det. VI får följa Sebastian, som förutom att han gillar huliganslagsmål på fritiden är socialarbetare på ett boende för hemlösa på Hisingen, och sedan Isa, en av hans boende som är.. err.. någonting. Inte riktigt mänsklig, i alla fall.

Det känns som att Eggert dels har ett behov av att berätta ”hur det är” att jobba på den här typen av boende, inget äckel besparas oss för att beskriva Sebastians arbetssituation, men han klagar aldrig. Men visst, jag köper det, det känns realistiskt i alla fall (kanske lite för realistiskt – jag förväntar mig fiktion här, inte vardagslunk). Dels känns det som att författaren någon gång i sitt liv har spelat svenska rollspelsklassikern Kult och tyckt att det haft en skön känsla, och vill förmedla den i en bok. Detta, tillsammans med de minst sagt intressanta karaktärerna, ger ett bra utgångsläge. Tyvärr tycker jag att Eggert fipplar bort det helt, genom att missa att man ju måste ha något intressant att berätta också. Jag upplever att saker bara händer i boken, det strävar inte någonvart och vilket mål vi ska önska oss är synnerligen oklart. Och sen tar det bara slut. Väldigt o-imponerande, faktiskt. Jag önskar att författaren ville ta första två kapitlen, ta sig en riktig funderare på var han vill att berättelsen ska ta vägen, och sen skriva om därifrån. Då hade det kunnat bli intressant. Nu är jag tyvärr inte alls så imponerad som de bloggar som rekommenderade den till mig, jag tycker ni lika gärna kan stå över den här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s