Alfa Sierra

Firm – fair – friendly

Alfa Sierra är berättelsen inifrån BA01, den första nordiska bataljonen i Bosnien-Hercegovina, 1993-1994. Författaren Lars A. Karlsson åkte ner som pansarskyttegruppchef, och det är i den rollen som han berättar om sina upplevelser. Boken är skriven precis så som man kan förvänta sig av en soldat: inget litterärt och språkligt mästerverk kanske, och många roliga anekdoter och blandade händelser på olika nivå, men det stora perspektivet uteblir. imageMen det är så det måste vara, tror jag. Karlsson håller sig till den militära principen för spaningsrapporter: berätta vad du ser, och låt någon annan dra slutsatserna. Det gör det bitvis lite knepigt att följa med i sammanhanget, så det är nog en bra idé om man har grunderna i konflikten klara för sig innan man tar upp den här boken. Om det är en berättelse om kriget i Bosnien man är ute efter, alltså. Om vad man söker är en berättelse om hur det är att vara svensk soldat i fredens tjänst i utlandet så står boken alldeles utmärkt för sig själv.

Om jag jämför med mina egna erfarenheter från Afghanistan så är det förvånansvärt mycket som skiljer, men också förvånansvärt mycket som överensstämmer. Att åka ned som den tjugo-nåntingde missionen i samma område (som jag gjort) är ju förstås en helt annan sak, vi kom ner till dukat bord jämfört med BA01 som fick uppfinna allting själva, och som bodde ganska långt ned på Maslows trappa under hela sin tid där nere. För oss var det mer ojämnt, men vi hade i alla fall en (förhållandevis) trygg camp med de flesta bekvämligheter att komma hem till. Å andra sidan var kriget i Bosnien, hur tilltrasslat det än kan verka, förmodligen lättare att förstå för gemene man än kriget i Afghanistan. I Bosnien var svenskarna FN och hade som jobb att stå mellan parterna i konflikten. I Afghanistan är det (kanske inte på papperet, men i verkligheten) lite mer tillspetsat – där är ju vi svenskar officiellt parter i konflikten. Vi är ju där för att stötta afghansk polis och militär, och därmed rimligt om än farligt villebråd för de som tillhörde ”andra sidan” (mycket förenklat uttryckt på alla sätt, men ändå).

imageMen egentligen är det meningslöst att jämföra, särskilt på den nivån. Upplevelserna skiljer sig ändå enormt från person till person även inom samma mission. Och jag är inte det minsta avundsjuk på de soldater som var placerade ”på sjukhusen” under BA01, som Karlsson berättar mycket ingående om. Tänk er själva att som svensk ”vanlig kille” bli stationerad på ett sjukhus på Balkan fyllt med människor som samhället helst vill glömma bort – handikappade och/eller psykiskt sjuka barn och vuxna (bara fundera en sekund på hur dessa människor i sämsta fall blir behandlade i Sverige 2014), och behöva med två tomma händer beskåda den ”vård” som dessa människor får, samtidigt som man befinner sig på en aktiv frontlinje där det landar granatkastargranater i trädgården dagligen, och man har ansvar för både deras och sin egen säkerhet. Usch.

Karlssons raka och enkla (fast samtidigt ibland väldigt svåra) berättelse får mig gång på gång att nicka igenkännande. Vissa saker är universella hos soldater i alla tider, tror jag. Kamratskapen, käftslängandet, kroppshumorn, men även den både fysiska och psykiska nakenheten inför varandra. Karlsson berättar om när man, efter några veckor med underbemanning och tung arbetsbelastning på sjukhusen börjar uppvisa symptom på stressreaktioner:

Man kunde inte med säkerhet veta vem som skulle visa sig psykologiskt stabil eller vem som skulle drabbas av ett eller flera klassiska symptom, såsom panik, ångest, oro, håglöshet och handlingsförlamning. Det allra svåraste skulle jag dock tro, bestod i att för somliga plötsligt, antagligen för första gången någonsin, se en sann och relativt osminkad bild av sig själv, avklädd som den människa man egentligen var under den polerade och civiliserade ytan. Det var kanske inte alltid en helt smickrande bild av sig själv, den etik, moral eller de egenskaper man trodde sig leva efter och var stolt över som trädde fram i dagen. Att upptäcka och inse detta men framför allt att erkänna detta för sig själv krävde sin man och kunde lämna djupa spår i både kropp och själ. […] Det verkade som om det bara fanns två ekorrhjul att trampa runt i, ett bra och ett dåligt. När man väl hade satt sin fot i ett gick det bara vidare dit man omedvetet och undermedvetet hade hamnat.

Det finns en publik debatt i Sverige om detta som långsamt växer, och som handlar om veteraner och ”när soldaten kommer hem” och samhällets bemötande och framför allt om PTSD ”post traumatic stress disorder”, vilket förstås är ett reellt och växande problem som behöver bemötas (lyssna gärna på P1:s senaste inlägg, om ”Kongo” som kom hem från FS19). PTSD är en av de tänkbara konsekvenserna av vad Karlsson beskriver ovan. Den andra är PTG, post traumatic growth. Detta pratas det inte alls om (som ni ser behöver jag hänvisa till teori på engelska, för jag hittar ingen lämplig på svenska), vilket är synd eftersom att det riskerar att bygga upp en bild hos gemene man av veteransoldaten som en skadad och trasig själ som behöver vård och som potentiellt är farlig för andra i sin närhet, som ”Kongo” i P1:s dokumentär. Det är klart att dessa finns, men jag tror att det finns otroligt många fler därute som har växt av sina erfarenheter, och dessa behöver också synas och få erkännande för de kompetenser de har skaffat sig som inte är så lätta att mäta eller skriva i ett CV, men som gör stor skillnad i vardagen.

Alla som undrar vad dom egentligen höll på med på Balkan där på 90-talet borde läsa den här boken. Det borde även alla fjuniga nittonåringar som har spelat Call of Duty och tror att det är en bra förkunskap till att bli soldat. Det här är vad du skriver upp dig för: det är tråkigt mest jämt, och när det inte är tråkigt är det skitjobbigt eller skitfarligt. Är du säker på att det här verkligen är vad du vill? Kan du göra det, göra det bra, och göra det utan att gnälla? I så fall, välkommen i familjen!

Uppdatering: Läs också Ulf Henricssons När Balkan brann! som handlar om samma mission

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s