Att känna eller att tänka – om kriminalromaner och deckare

Idag firar jag i Fiktiviteters regi tillsammans med stora delar av bokbloggarsverige, den dag som skulle varit Maria Langs 100-årsdag (okej, i övermorgon egentligen, men tillräckligt nära) genom särskilda betraktelser angående denna Sveriges skarpaste deckarförfattare. Listan över alla bidrag finns här, och mitt eget hittar du nedan – mitt personliga perspektiv på en genre jag har älskat sedan jag var barn, och en av dess absoluta mästare.

Som ni kanske har lagt märke till så förekommer inte kategorin ”deckare” här på Fantastisk Fiktion, utan istället den något bredare termen ”brott”. Äntligen får jag här chansen att lägga ut texten och förklara mig, då det finns en tanke bakom detta. Jag vill nämligen hålla isär vad jag kallar riktiga ”deckare” och de moderna kriminalromanerna (som ibland har en journalist eller advokat eller någon annan person som gillar att lägga näsan i blöt som huvudperson, men det är samma sak ändå), då det är min bestämda uppfattning att även om de på ytan är lika – de handlar om brott, ofta mord – så ger de helt olika läsupplevelser.

Min egen samling av lysande Lang-rysare!

Min egen samling av lysande Lang-rysare!

Kriminalromanen är en studie i mänsklighet. Central är ofta ”detektiven” (som enligt ovan kan ha lite olika yrken), och inte sällan hens privatliv, som av traditionen ska vara lite trassligt. Sedan beskrivs brottet (ofta mordet), och vi får följa utredningen på ett nära och personligt sätt inifrån. Vi får följa med när dödsbudet lämnas till anhöriga, den härjade partnern till offret beskrivs i detalj. Det är känslomässigt och empatiskt, ofta blir detektiven personligt engagerad. Ofta är själva brottet mycket brutalt och grisigt genomfört, kanske till och med av en lejd hantlangare. Den enda utmaningen för oss som läsare är att följa vägen som detektiven leder oss på, och möjligtvis kan vi försöka spekulera i vilken av människorna som skildras som ljuger och döljer en sinnessjuk mördare bakom fasaden. Det är dock inte ens säkert att vi får den möjligheten, ibland presenteras inte brottslingen för oss förrän i sista kapitlet. Kriminalromanen handlar om människor, och vad människors känslor kan få dem att göra mot varandra.

Deckaren, eller ”pusseldeckaren” som man också kan kalla den, är just ett pussel. Den handlar inte om riktiga brott eller riktiga människor, utan roller som fylls för att spela upp ett skådespel. Det är en avslappnande övning i mental spänst för läsaren. Deckaren följer ett bestämt mönster: ett mord begås och det visar sig snabbt att på grund av några begränsande faktorer så kan bara ett fåtal personer vara skyldiga (detta är kanske den tydligaste skillnaden mot kriminalromanen). Detektiven anländer, och utredningen påbörjas. Alla de misstänkta synas i sömmarna. Det jongleras med klockslag, alibin och motiv. Alla ljuger. Oftast begås fler mord, som med största sannolikhet bara trasslar till förhållandena ytterligare. Som läsare ska man på allvar ha misstänkt alla innan upplösningen kommer, och när den kommer så kommer det att visa sig att den skyldige förstås är den där som man helt har förbisett. Som i en trollkarls trix på scenen så finns lösningen mitt framför ögonen på dig, men du ser den inte för du blir manipulerad att titta åt fel håll. Deckaren är i slutänden en utmaning till mig som läsare att lösa mysteriet innan tiden rinner ut och detektiven serverar mig lösningen.

Därav blir jag alltid lite förgrymmad när jag läser om någon som kallar Camilla Läckberg eller Åsa Larsson för ”Sveriges deckardrottning”. Enligt mig så kvalar de inte ens in i genren – de skriver kriminalromaner, inte deckare (även om Läckbergs julspecial Snöstorm och mandeldoft kanske kan räknas, men det är inte den hon är känd för). Inget ont om nämnda författare, men vill man ha en riktigt mysrysig pusseldeckare att rulla ihop sig i fåtöljen och återhämta sin uppvarvade hjärna med så har Sverige bara en som kan kallas deckardrottning – Maria Lang.

Annonser

7 thoughts on “Att känna eller att tänka – om kriminalromaner och deckare

  1. Jag är fortfarande förvirrad i vad som ska kallas deckare, kriminalromaner osv. Har nämligen inhämtat två exakt motsatta definitioner av detta och det förvirrade mig. Deckarakademin (ja, som ju heter så) utser Årets bästa svenska kriminalroman. Förvirrande… Vi har en “deckarfestival” för “kriminalromansfestival” funkar liksom inte riktigt lika bra 😉 Intressant är det i alla fall 🙂

    • Ja, visst är det, även om det kanske kan ses lite som navelskåderi, eller storm i ett vattenglas. Jag vill bara förtydliga att det som jag skriver här bara är mina egna högst personliga åsikter, och alltså inget som är förankrat i någon form av teori eller hos någon auktoritet. Men det är väl det man har en personlig blogg till – att föra fram sina personliga åsikter? 🙂

      • Ja, absolut den roligare typen av navelskåderi 😀 Det förvirrande är väl att det finns mellanting – t.ex. Läckberg och Larssons böcker som av vissa ses som pusseldeckare och av andra mer som kriminallitteratur. Kanske är det helt enkelt så att deras böcker kvalar in som pusseldeckare i nutida miljö? Dvs. inklusive dagishämtningar…och sånt 😉 Därför jag föredrar historiska deckare – oavsett om de är pusseldeckare eller krimlitt. Där får man liksom den suggestiva miljön på köpet! /Kriss

    • Jamen, du har helt rätt, Lotten – det beror på att det förvirrande nog faktiskt finns mängder av olika definitioner på deckare, krimlitt osv. Det är en d j u n g e l 😀 Vanligast är väl att pusseldeckaren anses vara “deckare”, medan kriminalroman är mer åt Mankell-hållet. Typ 😉 /Kriss

      • Jag tror att till exempel Läckbergs romaner om man kokar ner dem till dess essentiella innehåll ofta kan passa in på formen ”pusseldeckare”. Även om Läckberg aldrig säger rakt ut att ”någon av dessa få personer måste vara den skyldige”, till exempel, så kan ju läsaren med lite genrekompetens räkna ut med lillfingret att det måste vara någon av de personer man fått presenterat för sig. Men å andra sidan, inte alltid. Ta till exempel den populära ”Hypnotisören” av Lars Kepler, där den skyldige visade sig vara någon man aldrig ens hört talas om, eller ”Himlen är en plats på jorden” av Åke Edwardsson, där man får följa ”skurken” ur hans eget perspektiv tidigt och kunde utesluta de flesta misstänkta för att de helt enkelt inte passade in i bilden. Tydligt inte pusseldeckare, men exakt var gränsen går är svårt att säga ibland.

  2. Det är väldigt intressant att försöka sig på definitioner och att analysera skillnader. Jag håller med dig och även om jag kan tycka väldigt mycket om riktigt bra kriminalromaner så ger de aldrig den sinnesro som Maria Langs pusseldeckare ger mig. Och det är ju inte heller meningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s