Engelsfors III – Nyckeln

Nyckeln är den tredje och avslutande delen i Engelsforstrilogin, som börjar med Cirkeln och Eld. Den var svårt efterlängtad av många, men själv har jag förhållit mig lite sval, men nu har jag läst den i alla fall. Nyckeln tar vid där Eld slutade, och apokalypsen närmar sig Engelsfors med hög hastighet, hur ska det gå?

Engelsfors-böckerna är ungdomsböcker, och som vuxen läsare får man väl ta dem för vad de är, men jag tycker ibland att de språkligt är lite väl torftiga, även om författarna fångar tonårsdialogen på ett för mig (som väl jämförelsevis är en stofil vid det här laget) på ett skarpt och trovärdigt sätt. På samma sätt så får man väl ta all tonårs-relationsångesten för vad den är också. För mig känns det mest suck och stön och jag-genomled-det-där-en-gång-och-längtar-inte-tillbaka-känslor, men jag kan tänka mig att det känns bra att läsa om för någon som fortfarande är mitt i det och inte har fått ut facit ännu. Men samtidigt tycker jag att det blir lite väl mycket, och lite långt ute i marginalen ibland. Det tar fokus från själva berättelsen och gör den onödigt lång – en redigerad, 200 sidor kortare Nyckeln hade förmodligen inte tappat något av berättelsens kärna.

9789129677812_200_nyckeln_kartonnageBokens inledande delar är minst sagt omvälvande, där flera saker vi trodde att vi visste ställs på huvudet, och saker som vi trodde var konstanter i berättelsen visar sig vara variabler. Det är väl inget fel i det, men jag får lite vibbar av att författarna efter att Eld kom ut har upptäckt att de ”skrivit in sig i ett hörn”, och blir tvungna att bryta mot sina egna regler för att ta sig ur situationen. Kanske inte helt genomtänkt, eller? Men det är ju bara min subjektiva uppfattning…

Nu har jag litterärt kräkts på boken ett tag, så nu måste jag verkligen påpeka att det jag har tagit upp här är alla de svagheter som Nyckeln har. Nu till styrkorna. Precis som sin föregångare så börjar den lite svagt och osäkert, men när berättelsen tar fart är den alldeles utmärkt, och det storslagna slutet som vi har väntat på ända sedan första boken kommer faktiskt – och vi behöver inte bli besvikna. Allt jag hade väntat mig, de mänskliga relationer och dilemman som Bergmark Elfgren och Strandberg visat att de kan hantera i tidigare böcker får fritt spelrum när allt dras mot sin spets. Trots att seriens grund är en mycket påhittad urban fantasy-konflikt så får alla de starka personligheter som vi lärt känna utrymme att agera som verkliga personer, med både förnuft och känsla. Hade jag egna tonårsbarn skulle jag inte tveka att sätta Engelsfors-serien i händerna på dem, för samtidigt som de är bra underhållning så har böckerna något djupare att säga om vad som är viktigt i vår tillvaro på ett sätt som alla ungdomsböcker borde.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s