22.11.63

Life turns on a dime

Mordet på JFK har aldrig fascinerat mig (även om jag tycker att han är en av de mer intressanta av amerikanska presidenter), och jag skulle nog aldrig ha tagit upp en sån tegelsten som kretsar kring den händelsen, om det inte varit för att Stephen King skrivit den. Och nu sitter jag här, mindre än 48 timmar och mer än 750(!) sidor senare och känner så här. Det måste väl vara bra betyg?

20140603_221848Redan på framsidan av 22.11.63 framgår det att boken kommer att handla om tidsresande, och om att försöka förhindra Kennedy-mordet (vilket inte minst framgår av titeln, som är Kennedys dödsdag, skriven på det där märkliga amerikanska formatet), och det gör den. Men det visar sig rätt snart att det inte är det som är det centrala. Det boken egentligen handlar om för mig är människor, relationer och fjärilseffekten. Som vanligt med King så kan han också göra det mest banala intressant – jag kan läsa 200 sidor utan att riktigt kunna redogöra för om det har hänt något viktigt under tiden, men samtidigt har jag inte kunnat lägga ned boken. Unputdownable är ordet. Jag är ju officiellt en sådan läsare som blir uttråkad av böcker som är relationsdrivna, men den här boken är ändå inte riktigt det – den tjugoandra november nittonhundrasextiotre finns där som ett mål att sträva efter under större delen av berättelsen, men någonstans i mitten så upptäcker jag att det inte är så viktigt längre (vilket i och för sig är lite tur, för några av de Kennedy-relaterade delarna i berättelsen är något svaga och förutsägbara, men de är ändå bara funktioner för att driva det som är centralt).

Och detaljerna! Här lämnas ingenting åt slumpen, om det så är bifigurernas namn eller färgen på huvudpersonens tröja. King är förslagen, och när du minst anar det så lämnar han små ledtrådar i detaljerna som 99 av 100 läsare kommer att missa första gången de läser boken, men som ger djup och mening och sammanhang på ett sätt som de flesta författare inte är kapabla till. Vad King gör som inte så många andra vågar tror jag är att han låter bli att språkligt markera att ”här är ett förebådande om vad som komma skall”, utan det bara glider förbi och blandas upp med allt annat – ungefär som de äkta ledtrådarna i en pusseldeckare. Därav känns det mer gediget och mindre konstruerat när bitarna i slutänden faller på plats.

Jag är också, som känt, emot hela konceptet tidsresor i fiktion eftersom att det ofta skapar logiska luckor i berättelsen stora nog att köra pansrade fordon genom. Jag måste dock erkänna att Stephen King gör ett bättre jobb än någon annan tidsreseberättelse jag kan komma ihåg med just detta. Tidsresande finns ju annars ofta i science fiction, med betoningen på science, där nån teknisk pryl eller obskyrt vetenskapligt framsteg gör det möjligt. King skriver inte science fiction, han skriver science fiction. Här är berättelsen och människorna i centrum, och tekniken kan möjligen vara ett medel för att nå målet (men inte ens det är det i det här fallet).

Slutligen så känns 22.11.63 synnerligen aktuell i den 50-tals-renässans som just nu sveper över Sverige, så även om man inte attraheras av relationsromaner, eller tidsresor, eller John Fitzgerald Kennedy, så kan man läsa den bara för att få besöka USA under sent 50-/tidigt 60-tal, med allt både gott och ont som det innebar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s