Stormdancer

”Japanese steampunk novel with mythic creatures, civil unrest, and a strong female protagonist? I’m afraid I missed everything you said after ‘Japanese steampunk'” står det (bl.a.) i blurben från Patrick Rothfuss på omslaget till Stormdancer. Jag antar att det var så långt han kom, och att han faktiskt inte hade läst boken innan han lät sig bli blurbad på den, för det här är faktiskt inte särskilt imponerande. Det är iofs precis vad det står – japansk steampunk med mytiska varelser och en kvinnlig protagonist. Men jag hade sett fram emot den här boken (men inte så mycket att jag hade hajpat den inför mig själv), och trots det så fick jag kämpa mot tristressen redan i de första kapitlen, och att jag inte slalomläste bort mig måste vara ett kvitto på min enorma självdisciplin (hrrm). Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte sätta fingret på vad det var som gjorde den så tråkig. Jag borde ha gillat den, den har en massa intressanta faktorer, men den lyfte helt enkelt aldrig från papperet…

Det här omslaget är bara så fantastiskt snyggt, och var anledningen att jag tog upp boken från första början.

Det här omslaget är bara så fantastiskt snyggt, och var anledningen att jag tog upp boken från första början.

Stormdancer utspelar sig i ett feodalsamhälle där härskarmakten delas mellan shogunen och The Guild, ett slutet sällskap av teknokrater som har monopol på all teknisk kompetens och på all kunskap om blodlotusen, en växt som förstör marken den odlas på, men som är nödvändig för att utvinna chi, det drivmedel som håller tekniken och därmed också samhället i rörelse. Samhället ska nog föreställa ett alternativhistoriskt Japan och många japanska ord är insprängda i texten, men för mig som inte vet så mycket om japansk kultur känns det väldigt mycket som ett västerländskt samhälle med lite japanskt smink på ytan, men vad vet jag? Jag tyckte i alla fall att samhällsbygganden i Across the Nightingale Floor var mycket mer gedigen.

Själva berättelsen är exakt vad man förväntar sig av en första-bok (monomyten revisited – igen) och jag kan skissa upp boken i sin helhet redan efter ett par kapitel. Gäsp. Ibland tror man ju att man kan det, och sen spårar monomytspårvagnen ur nån gång efter två tredjedelar av boken och så blir det intressant, men så icket denna gång. Det är inte rakt ut dåligt egentligen, språket är helt okej och berättelsen håller ihop som sådan, så tycker man att oljig japansk katanafäktning med flygande tigrar och lite moralkakor om miljöförstöring verkar gott så varsågod, men jag kommer i alla fall inte att leta efter uppföljarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s