Den leende vännen

En av mina stora ungdomskärlekar var Sherlock Holmes (Nej, inte på DET viset! Tanken hade varit minst lika fjärran för Mr Holmes som den är för mig), och jag raidade skolbiblioteken efter böckerna och förde långa (handskrivna!) listor för att följa upp att jag faktiskt läst alla novellerna. Det är också en av de få litterära barndomsfavoriter som har överlevt ända upp i vuxen ålder, annars brukar man ju kunna bli både besviken och lite förödmjukad när man femton år senare gör ett återbesök i källan till en stor läsupplevelse och finner den platt och banal. I alla fall, så har jag länge tänkt mig att jag ska läsa något av det Doyle skrivit utöver berättelserna om Holmes, men det har aldrig blivit av, förrän det trillar ner ett mejl från Sigill Förlag som undrar om jag vill recensera en samling noveller ”som fokuserar på Doyles författarskap bortom Sherlock Holmes”? Ja, självklart! säger jag, och sätter mig sedan med gapande mun och väntar på fler stekta sparvar 😛

20140625_164010Den leende vännen och andra historier är en tunn liten novellsamling på bara 100 sidor, som innehåller fem noveller av Doyles penna, översatta till svenska och i en samling som, såvitt jag förstår, inte uppträtt på originalspråket. Men det spelar inte så stor roll, för novellerna har inget med varandra att göra. Först är jag lite orolig för att den är översatt, men språket löper friktionsfritt (förutom en liten detalj om en kikare, men det var inget), till min stora glädje. Och glädjen börjar bara där, för det här är den renaste nöjesläsning jag har haft på länge.

Det sägs att Arthur Conan Doyle ska ha inspirerats av Edgar Allan Poes Auguste Dupin när han skapade Sherlock Holmes, vilket jag i och för sig aldrig har tvivlat på, men efter att ha läst Den leende vännen så är det i alla fall solklart att Doyle har inspirerats av Poe – samtliga noveller i samlingen skulle kunna ha varit berättade av Poe, men nedtecknade med doktor Watsons penna. Till skillnad mot Holmes-berättelserna så finns här ibland övernaturliga inslag, men de är lika väl konstruerade som något annat han skrivit. Och det här är bra, det här är precis min kopp te – det är sekelskifte, hattar, herrar som kallas ”herr”, och en spänd men nyfiken hållning inför vad sådana moderna företeelser som elektricitet och flygplan kan föra med sig. Det tycker jag är en ledstjärna för vad steampunk borde sträva efter – inga besvärjerskor eller flygande tigrar, men en värld som inte är fullt utforskad och som fortfarande lurar på sina mysterier. Och mitt i världen – människan i all sin nyfikna, äventyrslystna, svekfulla, uppfinningsrika och mordiska prakt.

Jag hoppas, hoppas verkligen att Sigill förlag fortsätter att ge ut Doyles verk i modern upplaga – jag kan lova att ni kommer att ha minst en köpare i alla fall, nämligen undertecknad. (Jag hoppas också att man då väljer att någonstans i boken publicera originaltitlarna på novellerna, de saknades här och det krävdes lite detektivarbete för att ta reda på några av dem.) Den enda svagheten med den här boken var att jag fick den mitt i sommaren: det här är en bok som inte passar sig på altanen under en strålande sol, utan den kräver länstol, yllefilt, en kopp te och helst en sprakande brasa.

Recensionsex från Sigill Förlag

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s