Tales of Moonlight and Rain

Tales of Moonlight and Rain är en samling korta berättelser från det sena 1700-talets Japan. Tydligen, enligt de insatta, insinuerar titelns månsken och regn att här kommer det att handla om det övernaturliga, vilket det också gör – i alla ni berättelser förekommer någon form av andar, spöken, demoner eller dylikt. Jag har tidigare försökt läsa lite manga men jag upplever att jag har svårt att hänga med i berättelsen, till viss del kanske för att jag inte är så duktig på att läsa serieformatet, men också för att berättelsen är så totalt främmande från vad jag är van vid ur västerländskt perspektiv. Jag har haft svårt att sätta fingret på exakt vad, men det känns som att det till stor del handlar om min bristande kulturella kompetens – jag förstår inte symboler och allusioner, hänvisningar till historiska personligheter och skeenden går mig förbi, etc.

Själva berättelserna är avskalade, nästan så som de blir när man snabbt ska återberätta kärnan det man läst för någon annan. Miljö- och personbeskrivningar är synnerligen skissartade, men inte sällan så är karaktärerna mer eller mindre kända personer ur japansk historia – kanske förväntas det att jag inte ska behöva mer introduktion? Detta betyder dock inte att språket är avskalat, utan det har även i översättning en lyrisk ton som är svår att bortse från – det här är en bok som inte ska slukas, utan förtjänar att bli läst i tålmodigt och eftertänksamt tempo.

Boken skulle i sin helhet inte alls vara särskilt lång, om det inte var för den amerikanske översättarens mycket omfattande introduktion, noter och kommentarer. Men det behövs också, för genom hans översättaranmärkningar får jag mina ovanstående gissningar bekräftade, nämlingen att det finns många oskyldiga ordvändningar som döljer innebörder jag aldrig hade kunnat gissa mig till. Det är lätt att mentalt jämföra boken med verk av en av västerlandets mest kända författare av skrämmande och övernaturliga berättelser, Edgar Allan Poe, som var verksam ungefär 50 år senare. Det är klart att det finns vissa likheter, men det är ändå skillnaderna som står ut. De japanska berättelserna är tydligt baserade kring en kultur vars värdegrund kommer ur konfuscianism, shinto och buddhism snarare än ur vår västerländska dyrkan av den starkes rätt. Kvinnorna spelar viktiga biroller i berättelserna, men det är deras uppförande och karaktär som sätter deras värde snarare än deras skönhet. Homosexualietet mellan män insinueras i flera av berättelserna på ett sätt som visar att det är allmän accepterat – med samma restriktioner som kärlek mellan man och kvinna. Det viktiga hos huvudpersonerna är aldrig deras fysiska styrka, som inte ens nämns, utan deras mentala styrka – förmågan att stå emot frestelser, att ha karaktärsstyrkan att vara en god make eller hustru eller präst eller vilken roll man nu har.

Tales of Moonlight and Rain har för mig varit en utmärkt introduktion till japansk fiktion, till viss del på grund av att jag kände att jag behövde läsa på om några saker innan jag började läsningen av de faktiska berättelserna, men också tack vare översättaren Anthony H. Chambers otroligt fylliga introduktioner både till verket i stort och till de enskilda berättelserna. Den har också blivit en respit från det eviga återberättandet av kristusmyten och glorifierandet av våld i västerländsk fantasy – jag kände att jag har fått nog av det för en stund.  För när västerlandets frälsare är en man som genom offer och död och människors grymhet leder mänskligheten till frälsning så predikar österlandets vise i sagorna frälsning genom förståelse och respekt för allt och alla i sin omgivning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s