Stockholms undergång

Det sägs ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. För mig som gillar ordvitsar, Skansen Lejonet och goa gubbar så blir jag förstås lite vänligt stämd redan vid titeln: Stockholms undergång. You had me at ‘Hello’, som amerikanerna säger.

wpid-20140801_215319.jpg

Bokens snygga omslag, inkl hårig tentakel (?!)

Stockholms undergång är en novellsamling, och titeln säger som sagt en hel del. Här är det undergångsromantik från pärm till pärm, Stockholms och ibland hela mänsklighetens utraderande på alla sätt man kan tänka sig och några till. Och det är bra. Förvånande bra, utan tvivel det bästa jag har läst med originalspråk svenska det här året. Det brukar vara svårt med novellsamlingar, alltid är det något bidrag som inte faller en i smaken eller som inte når upp till samma kvalitet som de övriga, men här är det starka kort på hela handen – glädjande eftersom att flera av författarna är sedan tidigare okända för mig. Bokens svaghet blir istället att flera av bidragen, även om de är bra var för sig, är lite väl lika varandra och kanske lite väl klichéartade ibland – zombies och/eller smittsamma sjukdomar verkar vara lågoddsarna när huvudstaden ska brinna. Men det är så väl genomfört att jag egentligen inte har invändningar.

Måste jag framhålla några av novellerna så blir det först Boel Bermanns båda bidrag – Bermann visar igen bortom all tvivel att det korta formatet, som ofta visar författares svagheter, är hennes starkaste sida. Både Råttorna och De vita är starka och egenartade, inte en helt lätt bedrift i denna välbefolkade genre. Att Anders Fager lämnar ett starkt bidrag förvånar inte. Sen måste jag förstås nämna Malin Gunnesons Den brända jorden bara i ren sympati med karaktären Klas, en lätt traumatiserad officer som blir den som skrattar sist åt de som tycker att han är en kuf för att han har katastrofberedskap i form av vattendunkar i källaren – ha! (Ja, jag har också vattendunkar i källaren. Nej, det är inte för att jag tror att zombierna kommer.) Men min slutgiltiga favorit är dock Martin Gunnesons Landhöjning. Förutom att den har en egen stil och ett eget tema som känns fräscht efter ganska många sidor av diskbänksrealistisk skräck så är det så tydligt att i Landhöjning så är det Stockholms undergång som avhandlas. Ingen annan stads. Den skulle inte, som många av de andra berättelserna, kunna med enkla medel lyftas och utspelas någon annanstans, utan den andas en närhet och kärlek till staden som ingen av de andra novellerna kommer i närheten av. Så ska ett tema tolkas!

Recensionsex från Undrentide.

Annonser

2 thoughts on “Stockholms undergång

  1. Pingback: Förvånande bra! | Undrentide

  2. Pingback: Stockholms undergång av Fruktan - C.R.M. Nilsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s