The Palace of Illusions

Is there such a thing as a righteous war?

Jag älskar indisk mat, men utöver det så vet jag väl inte mer än gemene man om indisk historia och mytologi. Specifikt så har jag aldrig läst – eller ens läst ommahabharata, som i alla fall på Wikipedia jämförs i påverkanskraft på civilisationen med Bibeln, Koranen och Homeros verk. Därför är The Palace of Illusions en fantastiskt intressant och spännande historia för mig, trots att berättelsen i den är tusentals år gammal. Som jag förstår det på författarens förord så har hon gjort ungefär som Marion Zimmer Bradley gjort i Facklan och Avalons dimmor, det vill säga tagit en urgammal, traditionell berättelse och romaniserat den, men också valt att berätta den ur ett nytt perspektiv. Likt Zimmer Bradley så har Divakaruni också valt en kvinna nära händelsernas centrum som sin berättelses nollpunkt.

20140805_195739Hela boken berättas ur Panchaalis perspektiv, hon som för kanske 5000 år sedan föddes ur eld till att bli prinsessa i ett litet men rikt kungadöme i vad som nu är Indien. Hon, som de flesta centrala personligheter i de stora eposen, lever i en omvälvande tid och är själv till stor del en katalysator som driver på de episka händelserna. Hela berättelsen har ett drömskt skimmer över sig. Den målar upp en värld där barn kan födas ur eld, där gudar kan förväxlas med människor och uttalade böner och förbannelser kan ha en makt som inte ens gudarna kan rå på. Och allt känns på något sätt helt naturligt, och inte alls så konstruerat som det kan göra i fantasyböcker ibland. Samtidigt är det medryckande, och Divakaruni skriver en lätt och vacker prosa som för dens skull inte känns trivialiserande. För detta är på många sätt en mörk saga, där de centrala temana är ära, svek och hämnd. Redan tidigt kommer förebådande av mycket elände, och som läsare får jag hindra mig själv från att protestera högt vid vissa tillfällen (lite som man gör när bifiguren ”bara ska gå och kolla” i en skräckis), för jag vet ju att inget gott kan komma av detta. Och det gör det inte heller. Som så många andra berättelser som har överlevt så länge så finns de där dels för att de är spännande och medryckande, men också för att de vill lära och uppfostra, men redan inbyggt i historien finns en uppgivenhet över detta: en medvetenhet att människor bara lär sig ordentligt genom sina egna erfarenheter, inte genom andras.

Inte minst intressant av dessa uppfostrande och filosofiska frågor som avhandlas är den i ingressen: finns det verkligen något som ett rättfärdigt krig? Och vad skulle i så fall vara kraven för ”rättfärdigt”? Och vad i det rättfärdiga är det som gör blodet och dödandet mindre hemskt? The Palace of Illusions är förviss en modern tolkning, men berättelsens uråldriga värdighet och tyngd lyser igenom. Läsandet av den har för mig varit en magisk och vacker resa, som trots egoism, småsinthet, våld och blod i slutänden ändå lämnar mig med en känsla av frid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s