Kalpa Imperial

Det är inte ofta jag måste slå upp ord, och ännu mer sällan ord i titlar på böcker, men i det här fallet var det i den änden jag fick börja. Kalpa betyder tydligen ”mycket, mycket lång tidsperiod”. Sålunda en lämplig titel, då boken är en samling kortare texter som var och en berättar om en kejsare eller kejsarinna i det oändliga imperiet: boken har undertiteln ”the greatest empire that never was”. kalpaimperialJag fastnar direkt för det magiska språket, trots att boken är översatt: originalspråket gissar jag är spanska, eftersom författaren Angélica Gorodischer är från Argentina, och översättaren till engelska är ingen mindre än Ursula K. LeGuin, så egentligen kanske jag inte borde vara förvånad. Det som bjuds är sagor för vuxna, det närmaste jag kan komma på att jämföra dem med är Tusen och en natt (även om ramberättelsen i det här fallet är så tunn att den nästan inte existerar, men det gör ju egentligen ingen skillnad), men byt ut turbanerna och kroksablarna och pösbyxorna från den arabiska sagosamlingen till tunga guldkedjor, långa gator, marmorklädda palats och dynastier av goda, dåliga, galna, kloka, sjukliga, högfärdiga och lågborna kejsare och kejsarinnor, så har du Kalpa Imperial.

Jag har kommit säkert genom halva boken innan jag inser att det blir inte mer än så här – det är en samling separata berättelser som förvisso utspelar sig i samma imperium som aldrig fanns, men de har inga egentliga beröringspunkter. Jag ska erkänna att jag blir lite besviken, även om jag egentligen inte behöver. Berättelserna är nämligen mycket bra var och en för sig – de har den där språkliga distansen som får dem att smaka som urgamla legender, de har själ, och de har djup:

”So, why are there so many sick people?”
”Because it’s easier to get sick than to look for one’s right place in the world.”
”Explain, explain!”
”Yes,” said the doctor. ”We keep adding needless things, false thing to ourselves, till we can’t see ourselves and forget what our true shape is. And if we’ve forgotten what shape we are, how can we find the right place to be? And who dare pull away the falsities that are stuck to his eyelids, his fingernails, his heels? So then something goes wrong in the house and in the world, and we get sick.”
”Ah,” said she, ”Like the caloco fruit, that has five rinds.”
”Yes.”
”And we all have false things stuck to us?”
”Almost all.”
They sat silent a while.
”What’s serious isn’t having them,” said the doctor, ”what’s serious is loving them.”

Gorodischers definitiva favorit-stilfigur är uppradning (som ni kanske ser en liten antydan till på rad sex i citatet ovan), själva boken börjar faktiskt med en mening som tar upp hela första sidan med en lång rad av saker som fångar mig. Jag faller som sagt handlöst redan från början för det trolska språket, men jag är inte riktigt lika lyrisk när jag är klar. Det är en märklig bok. Det händer ibland att jag läser böcker där jag har full koll på vad som händer under tiden när jag läser boken, men när jag är klar och har lagt ned den så kan jag inte riktigt redogöra för skeendena jag just läst. Den här boken är den första jag har läst som är tvärt om – även med bara ett par sidor kvar i en av novellerna kan jag inte riktigt redogöra för vad den handlar om, men när jag har läst ut den och tittar tillbaka så känns den enkel och okomplicerad. Det gör att det känns väldigt svårt för mig att komma med någon form av omdöme om den här boken (den känns mycket bättre nu än vad jag tyckte att den var medans jag höll på att läsa den?), så varför inte ta chansen och prova på lite sydamerikansk fantastik och se vad du tycker själv?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s