So long been dreaming

I had crossed de line of which I had so long been dreaming.
I was free; but dere was no one to welcome me to de land of freedom.
I was a stranger in a strange land.

– Frihetskämpen Harriet Tubman beskriver första gången hon satte sin fot i ett land där hon inte var slav. Citatet är hämtat ur efterordet till So long been dreaming.

Det är en paradox, hur kulturellt ensidig jag ibland märker att jag är, trots den enorma flod av information som flödar över mig varje dag genom olika kanaler. Det är lätt att tro att man tänker utanför boxen, när man inte förstår att man är kvar i den, den är bara lite större än vad man trodde. Jag läser massor av böcker, mer än en i veckan i genomsnitt och har så gjort under större delen av mitt liv, och då kan man ju tro att man skulle ha fått ta del av mängder av olika perspektiv och synsätt, och visst är det kanske så, men de flesta av dem är bara skillnader i nyanser. Så ibland stöter jag på en bok som ruskar om mig och som får mig att lyfta blicken och se den där boxen för vad den är. So long been dreaming är en sådan bok.

So_Long_Been_DreamingDet här är en samling korta berättelser under rubriken ”postkolonial science fiction”, skrivna av vad redaktören benämner som ”författare associerade med vad som löst kan benämnas som ‘tredje världen'”. Vid lite eftertanke är det lätt att förstå att ”postkolonial” och ”science fiction” på ett sätt passar ihop som blyertspennor med kassettband: är inte en av de vanligaste troperna i sf-genren kolonisation av andra världar och möten med andra kulturer? Är det då inte rimligt att berättelserna om detta också bör komma inte bara från oss vita västerländska kolonisatörer utan också från de som blev koloniserade? Har de som sitter i kulturkrockens Toyota Aygo ingen talan, utan bara de som sitter i SUV:en?

Ett av de återkommande temana i boken är harmen och föraktet, men också vanmankten, inför de tekniskt överlägsna kolonisatörernas utgångspunkt att överlägsenhet i teknik också automatiskt innebär överlägsenhet och tolkningsföreträde på alla andra områden. Det är kanske tydligast i Carole McDonnells Lingua Franca (som efter att ha läst lite om dövkultur kontra cochlea-implantat inte känns som så mycket fiktion egentligen), som i sin hjärtskärande upplösning lämnar mig med dåligt samvete trots att jag kommer från ett land som aldrig riktigt blev ett kolonialvälde (även om vi nog gärna hade velat) och det var dessutom hundratals år sedan. Det finns många andra intressanta teman också, som identiet, kommunikation och möten mellan kulturer och personer med så olika utgångspunkter att de även med god vilja från båda håll famlar efter en gemensam grund att mötas på. De inledande novellerna är enligt mig de svagaste och gav mig lite motstånd mot att ta upp boken emellanåt, men det tog sig efter ett tag och andra halvan är idel starka kort. Några av mina favoriter blir den tidigare nämnda Lingua Franca, Sheree R. Thomas The Grassdreaming Tree  med sin drömska, Gaiman-aktiga prosa och devorah majors Trade Winds, med sin skarpa skildring av det kulturella mötet (sen måste jag ju förstås nämna Larissa Lais Rachel, för att den är en pendang till en av mina favoritfilmer).

I slutänden är So long been dreaming en skarp samling av berättelser som känns bekanta men samtidigt främmande. Det är berättelser inifrån kulturer från hela världen – indiska, karibiska, afrikanska, sydamerikanska – kulturer som vi ofta bara ser ytan på, som vi får berättat för oss om av någon som lärt sig om kulturen, inte levt i den. Så inte i denna bok. Det är sf och fantastik utanför boxen, något som i alla fall inte jag är bortskämd med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s