Obsidian & Blood

Acatl är överstepräst för Mictlan – de dödas gud – i Tenochtitlan, en av tre stadsstater i det aztekiska imperiet. En sen kväll kallas han till Tårarnas Hus, en plats där unga kvinnor uppfostras till prästinnor. Där presenteras han för ett mysterium bestående av ett blodfläckat rum, en försvunnen översteprästinna och en förvirrad jaguarkrigare som hävdar att han inte vet någonting om saken, trots blodbesudlade händer. Jaguarkrigaren är till råga på allt en viss Neutemoc, Acatls framgångsrike bror.

20140914_212417_LLS

Längre än så kom jag inte. Men visst är det ett snyggt omslag?

Boken heter Servant of the Underworld och är den första av tre böcker om Acatl, som givits ut i en samlingsvolym under namnet Obsidian & Blood. Den är skriven av fransyskan Aliette de Bodard, men har trots det engelska som originalspråk. Det är i grunden en deckarhistoria som presenteras, även om den utspelar sig i en övernaturlig version av 1400-talets Sydamerika – i Servant of the Underworld är de aztekiska gudarna synnerligen verkliga och att tjäna en gud eller gudinna, bland annat genom blods- och människooffer, kan ge människor magiska krafter och förmågor. Såvitt jag kan förstå så har de Bodard försökt placera sina karaktärer i något som så väl som möjligt liknar det autentiska azteciska samhället, och mot en kuliss av verkliga händelser, såvitt som vi känner till dem. Trots det så lyfter inte boken. Den känns inte exotisk eller spännande (undantaget att alla namn har många c och x i sig och måste läsas många gånger innan man kan mentalt uttala dem), utan mest som ett västerländskt, modernt samhälle i förklädnad – alla har aztekiska gummimasker på sig och knivarna är av obsidian istället för silver, men under ytan är det samma sak. En besvikelse, jag hade hoppats på något främmande och annorlunda. Språket är också rätt platt, kanske inte så förvånande med tanke på att det inte är författarens modersmål, men ändå.

Deckarhistorier i all ära – jag kan gilla dem, men när man försöker få ihop det med fantastiska inslag måste man vara väldigt försiktig. Det finns bra exempel (t.ex. Storm Front), men en bra deckare enligt mig är en form av pussel, där man utifrån de ledtrådar som ges försöker lista ut vem som är skyldig, men låter man magi husera hämningslöst i berättelsen så blir ju alla former av uteslutningsmetod värdelösa, och hela alltihopa faller rätt platt. Det upplever jag att det gör här. Jag läser första boken i samlingsvolymen och den är väl okej, men jag kommer inte ens halvvägs in i nästa, Harbringer of the Storm innan jag inser att allt som var dåligt i den första har en ännu mer framträdande roll här, och då känner jag att jag inte har lust att lägga mer tid på detta. Är det ett mognadstecken kanske, att jag inte stångar mig blodig mot böcker som jag egentligen inte gillar, bara på ren princip?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s