Night Watch

Den första riktiga fantasybok jag läste var Sagan om Belgarion. Jag älskade den (jag var 14, ok?). Nästa bok jag hittade på fantasyhyllan var Terry Pratchetts Magins färg, och då är det kanske inte så svårt att förstå att jag blev väldigt besviken – det var ju inte alls vad jag hade väntat mig. Sen dess har Pratchett aldrig riktigt hämtat sig hos mig. Jag ger honom nya chanser nu och då, men jag har aldrig riktigt fastnat för hans stil – den är lite för flamsig och osammanhängande. Men det är klart att det är roligt emellanåt, och Night Watch är inget undantag. Som exempel när sergeanten blir förbannad på en av sina stadsvakter för att han tar mutor och vederbörande försöker ursäkta sig:Night_watch_discworld

‘Everybody does it!’ Quirke burst out. ‘It’s perks!’
‘Everybody?’ said Vimes. He looked around at the squad. ‘Anyone else here take bribes?’
His glare ran from face to face, causing most of the squad to do an immediate impression of the Floorboard and Ceiling Inspectors Synchronized Obsevation Team.

Goodreads listar Night Watch som ”Discworld #29”. Alltså. Nummer 29 i en serie. Bara det. Det märks också rätt tydligt, för även om boken egentligen är fristående så finns det i princip inga presentationer av karaktärer, och för mig som inte har läst företrädarna känns det som att mycket av bokens storhet går mig förbi i brist på ett större sammanhang som jag förväntas känna till. I stort handlar Night Watch i alla fall om chefen för statsvakten, kommendör Vimes, som genom mystiska mekanismer reser tillbaka i tiden till en orolig del av Ankh-Morporks historia, nämligen tiden för den revolt som ersätter en patricier (stadens högste ämbetsman) med en annan. Det råkar också vara en vital del av Vimes egen utveckling som person – hans första tid i stadsvakten – och nu hamnar han i det absurda läget att uppfostra sig själv.

Med den smått bisarra ansatsen till berättelse får man följa Vimes genom hans odyssé i forntiden, förmodligen mycket mer intressant för den som är bekant med honom sen innan, men jag kan också sympatisera – jag gillar Vimes, han är på många sätt en insiktsfull och klok chef med perspektiv på ledarskap som trots sin humoristiska inramning inte alls är så dumma. Vi får också, i förbifarten, hans lika kloka och insiktsfulla tankar kring den revolution som snart pågår i staden omkring honom, den stad vars folk han har svurit en ed att skydda:

Vimes had spent his life on the streets, and had met decent men and fools and people who’d steal a penny from a blind beggar and people who performed silent miracles or desperate crimes every day behind the grubby windows of little houses, but he’d never met The People.
People on the side of The People always ended up disappointed, in any case. They found that The People tended not to be grateful or appreciative or forward-thinking and not very clever and were even distrustful of cleverness. And so the children of the revolution were faced with the age-old problem: it wasn’t that you had the wrong kind of government, which was obvious, but that you had the wrong kind of people.

En ganska bra sammanfattning av många revolutioner, skulle jag vilja säga – både verkliga och uppdiktade. Night Watch är inte den bok som gör att allt är förlåtet mellan mig och Pratchett, men det är den bästa jag läst av honom hittills (undantaget Goda Omen, men där är ju fantastiske Neil Gaiman också inblandad), och jag blir faktiskt lite sugen på att läsa mer. OCh inte minst kan jag nu förstå och respektera de som väljer att bära en syrénkvist den 25:e maj.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s