När Balkan brann!

20140926_151230För inte så jättelänge sen höll Ulf Henricsson föredrag i min hemstad. Jag var där, tillsammans med många andra. Faktum är att lokalen var full nästan en halvtimme innan utsatt tid. Många som var där visade tydligt sin tillhörighet till BA01 – den första svenska missionen i Bosnien-Hercegovina 1993-1994. När Balkan brann! handlar om denna, precis som Alfa Sierra som jag har skrivit om tidigare (den citeras till om med på ett par ställen), men när Alfa Sierra skrevs ur en skyttegruppchefs perspektiv så är När Balkan brann! ur högste (svenske) chefens synvinkel, och det gör att det blir en helt annan berättelse, även om de är mycket intressanta som komplement till varandra.

När Balkan brann! är i och för sig en bok om BA01 och vad som verkligen hände i Bosnien i början av 90-talet. Men för mig är den framför allt en bok om ledarskap, och kanske den bästa sådan jag läst. Ulf Henricsson är en modig man, inte bara för att han sätter hårt mot hårt mot beväpnade serber som inte förstår annat språk, men också för att han sätter verksamhetens resultat före sin personliga karriär – han vågar vara rak och säga som det är, även när det är politiskt och socialt obekvämt.

 Vi skulle ha med nio stycken pansarvärnsrobotsystem 56 med sju robotar till varje. Under organiseringen av styrkan ringde man från P2 och sade att Södra militärområdet inte vill lämna ut de sex robotsystem som föll på dem. Jag ringde då den ansvarige och undrade varför. ”Det går inte av beredskapsskäl”, blev svaret. Sovjetunionen och Warzawapakten hade kollapsat och militärområdet hade åtskilliga hundra system i förråden så jag tyckte det var ett dåligt skäl för att inte lämna ut sex system till en av ÖB prioriterad uppgift.
Det bet inte, så jag föreslog att vederbörande skulle ringa Bengt Gustafsson. ”Vilken jäkla Gustafsson?” – ”Överbefälhavaren” – ”Varför?” – ”Han har sagt till mig att jag ska ringa om jag får problem – och nu har jag det. Men det är bättre att du ringer själv så blir budskapet rätt från början.”
Han ringde aldrig och vi fick våra robotsystem.

Man får förvisso komma ihåg att boken är Henricssons egen berättelse och till 100% ur hans eget perspektiv, men inget av det han säger motsägs av Alfa Sierra, bara det. Snarare tvärt om, så lyser det igenom väldigt tydligt i den boken att de underställda hade ett väldans förtroende för högste chefen och hans förmåga att fatta rätt beslut.

20140926_151522

Många fina färgbilder är det också.

Som jag sa så handlar boken mycket om ledarskap. Men där finns ingen teoretisk upprapning av teorier eller ens någon sammanställning (förutom på sista sidan) av principer att tillämpa, utan vill man lära sig av Henricssons ledarskap är metoden: ”se och lär”. Och våga. För, ärligt talat, det är ju så mycket enklare att stanna bakom sitt skrivbord och gömma sig bakom administration och reglementen och principer och underställda och mellanchefer och inte behöva ta i det själv, utan bara berätta för andra hur de ska göra. Det är ledarskapsfällan. Ulf Henricsson har i alla fall ambitionen att  ta sig tid att sätta sig in i personalens situation, och se dem. Som när transportplutonen är oroliga för sin säkerhet och vill ha bättre skydd och mer eskort längs vägen till Split, och Henricsson tycker att de förvisso har rätt men inte har möjlighet eller resurser att tillgodose dem. När de tillägger ”dessutom är du inte intresserad av vår verksamhet, chefen. Du är ute mycket men bara hos pansarskytte.” så tycker chefen att de är orättvisa men inser att det är deras verklighet, och föreslår att åka med dem som förare, på nästa vända.

Någon dag efter att grabbarna som jag åkt till Split med kommit tillbaks, kom deras delegation in till mig igen. ”Den här ska du ha chefen” sade de och räckte över ett exemplar av transportplutonens gula namnbricka. På den stod: Driver Henricsson. Mer värdefull för mig än FN-medaljen. När jag berättar den här händelsen finns det chefer som frågar: ”Hade du tid att sitta i en bil i två dagar”. ”Jag hade inte råd att låta bli – har du ett bättre förslag?” svarar jag.

Det är den typen av ledarskap som gör att ens underställda en masse vill komma och lyssna på vad man har att säga , 20 år senare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s