Zadig

Voltaire är en av 1700-talets främsta filosofer, och kanske mest känd för Candide, men i Zadig märks det tydligt att bara för att böckerna börjar ha några hundra år på nacken är de inte nödvändigtvis inaktuella. Här får olika samhällsfunktioner känna på Voltaires skarpa, satiriska penna, och småsinta, egoistiska och avundsjuka människor får sig också en släng av sleven, för även på den tiden bestod samhällets institutioner blott av människor, och system blir sällan bättre än de människor vi satt att upprätthålla dem. Boken handlar om babyloniern Zadig och hans öden och äventyr (Voltaires egen alternativa titel på boken var Ödet, en orientalisk berättelse). Att den just utspelar sig i det forna Babylon kan man se lite som en parentes, för det påverkar berättelsen extremt lite – det skulle kunna vara så att det är en konsekvens av att Voltaire innan bokens tillkomst avtjänat ett halvårs fängelsestraff för att ha skrivit satirer om den franske regenten.

U30_057Berättelsen drivs av Zadigs sökande efter lycka, och det finns enormt många perspektiv att se den ur, men själv slogs jag mest av att ju mer Zadig använder sina avsevärda mentala förmågor till väl för sina medmänniskor, ju hårdare blir han straffad av dessa. Okunskap, avundsjuka och misstänksamhet mot det man inte förstår gör livet surt för den som är populär och lägger sin energi inte på att berika sig själv utan på att bygga ett rättvist och mer mänskligt samhälle. Allt presenterat med Voltaires smygande men knivvassa ironi.

Jag tyckte att boken var relativt rak och lätt att hänga med i (och tunn är den också), men blyertsanteckningar i marginalen antyder att minst en lånare av den innan mig har tyckt att många ord varit svåra att förstå, kanske för att de är lite gammalmodiga? En rolig parentes för mig som Sherlock Holmes-älskare är att huvudpersonen i Zadig vid ett par tillfällen använder (och prompt hamnar i klistret för detta) den metod av iakttagelse och slutledning som den legendariske detektiven blivit känd för, och i alla fall på Wikipedia spekuleras det i om Edgar Allan Poe inspireras av detta när han skrev Morden på Rue Morgue, som i sin tur inspirerade Conan Doyle, eller kanske var det så att Doyle influerats direkt av Voltaire? Boken är i alla fall ett bevis på att fransk 1700-talsfilosofi inte behöver vara varken tråkig, långrandig eller svårtillgänglig – och kan vara aktuell än idag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s