The Moon Is a Harsh Mistress

There ain’t no such thing as a free lunch

Jag är lite skraj för att recensera Robert Heinleins böcker, faktiskt (Jag kan inte förstå att jag inte har recenserat någon av Heinleins böcker här innan? Hur gick det till?!). Dels för att de är så centrala och väl ansedda klassiker i sf-genren, och dels för att jag alltid upplever dem som mycket mer intelligenta och politiska än vad jag är. Jag hade dessutom lite svårt att förstå redan titeln till The Moon Is a Harsh Mistress, tills jag förstod att ”mistress” skulle tolkas som femininum av ”master”, och inget annat. På svenska heter boken Revolt mot jorden, en lite mer rättfram (men inte nödvändigtvis bättre) titel. Boken fick Hugopriset 1967 och utspelar sig i mitten av 2000-talet, då månen har blivit något av en straffkoloni dit de jordiska stormakterna skickar sina ”oönskade element” att odla spannmål för transport ner till den överbefolkade jorden. Men efter några generationer får måninnevånarna nog av att för underpriser producera varor som de själva inte får nytta av. Det är revolution på gång, och här kommer vi in i berättelsen.

51mMbv5lf4LSom vanligt med Heinlein så är det en spännande och intelligent berättelse, men också mycket politik och analys av samhällets olika funktioner. I The Moon Is a Harsh Mistress är revolutionen och dess mekanismer i fokus. Det märks inte minst i insmugna passager som den nedanstående, som skulle kunna vara hämtade ur politiska pamfletter snarare än skönlitteratur:

Revolution is a science only a few are competent to practice. It depends on correct organization and, above all, on communications. Then, at the proper moment in history, they strike. Correctly organized and properly timed it is a bloodless coup. Done clumsily or prematurely and the result is civil was, mob violence, purges, terror. […] Organization must be no larger than necessary – never recruit anyone merely because he wants to join. Nor seek to persuade for the pleasure of having another share your views. He will share them when the time comes… or you’ve misjudged the moment in history. Oh, there will be an educational organization but it mus be separate; agitprop is no part of basic structure. […] One would be opted as chairman. We wouldn’t vote; choice would be obvious – or we aren’t the right three.

Den som talar är ”Prof”, en historieprofessor som blivit sänd till månen av politiska skäl och som är medlem i den trio som tar ledarflaggan för revolutionen. Prof är den i trojkan som står för politisk bildning och rationellt tänkande, och som jag tänker mig är författarens egen röst i berättelsen. Utöver honom ingår en kvinnlig agitator som svarar för den revolutionella glöden, och slutligen Manuel, datortekniker och berättarjag. Manuel är den som på ett Watson-aktigt sätt är läsarens alter ego i berättelsen, den som ställer de frågor vi vill ha svar på och behöver få de förklaringar vi undrar över.

Men där många berättelser om revolution slutar lyckligt när makthavarna är störtade, nöjer sig inte Heinlein med att bara analysera revolutionen, utan han tar även tillfället i akt att nyttja det maktvakkum som revolutionen skapat att diskutera hur samhället skulle kunna byggas upp från grunden – något som lätt förbises i den här typen av böcker:

So a wave of patriotism swept over our new nation and unified it.
Isn’t that what histories say? Oh brother!
My dinkum word, preparing a revolution isn’t as much huhu as having won it.

Som man kan ana i det här citatet är språket i boken mycket speciellt, i början hakar jag upp mig och tror att det är korrekturfel, sen inser jag att bristen på pronomen, partiklar och andra småord är avsiktlig. Jag misstänker att avsikten är att ge intrycket av att språket som talas på månen är ett kreolspråk som uppstått i en kollision mellan engelska och ryska. Det ger förstås boken ännu lite mer exotisk känsla, men gör den ibland lite svårläst (marginellt lite, men ändå) för mig som inte har engelska som modersmål, och jag är faktiskt väldigt nyfiken på hur väl detta har kommit fram i den svenska översättningen.

Inte helt oväntat (det är ju Heinlein!) så är The Moon Is a Harsh Mistress både intressant, läsvärd och underhållande, men ändå mycket mer än bara det. För att fullt tillvarata bokens potential krävs lite eftertanke, men det känns som väldigt lämplig läsning så här i valtider.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s