Ubåt 137

Det är viktigt att kunna lite historia för att förstå samtiden. Det har inte minst blivit aktuellt nu när media har gått i självspinn över misstankarna om en utländsk ubåt i Stockholms skärgård. Många, i huvudsak yngre människor vill jag tro, verkar se på det hela med klentrogen skepticism, som att det är en så fullständigt orealistisk tanke att det faktiskt skulle finnas ickesvensk undervattensverksamhet på svenskt territorium att alla som förslår något sådant antingen är krigshetsare, försvarsmaktsanställda eller tokiga. Tro vad ni vill, men var inte helt historielösa – jag skulle tro att tongångarna i slutet av 70-, början av 80-talet var ungefär desamma. Fram till 28 oktober 1981.

Omslag

På bokens framsida: en bild på U 137:s sovjetiske kapten, ”Anatolij Michailovitj Gusjtjin”, som han kallade sig.

Om utrikesminister Wallström nästa gång den ryske ambassadören besöker UD bjuder på en rejäl Mackmyra med is istället för vodka betyder det kanske ingenting för många svenskar, men ryssen skulle nog fatta piken. Den sovjetiska ubåt som upptäcktes på grund utanför Karlskrona för nästan exakt 33 år sedan var nämligen av den klass som benämns Whiskey, och någon kul kille gjorde sig såklart genast lustig genom att benämna incidenten som ”whiskey on the rocks”. I Ubåt 137 från 1984 beskriver två journalister från TT med facit i hand och ett års research i bakfickan, vad som hände under de tio dagar som gick från att ubåten upptäcktes till att den ”släpptes fri” till de sovjetiska örlogsfartyg som väntade just på andra sidan gränsen till internationellt vatten.

Det är inte utan att man blir lite stolt att vara svensk när Hellberg och Jörle beskriver hur statsminister Fälldin och utrikesminister Ullsten från lilla Sverige vågar sätta hårt mot hårt i kontakterna med Stormakt Röd. Och det är inte bara de heller – även svenska officerare sätter ner foten när de sovjetiska motsvarigheterna försöker ta sig ton. Statsministern kommenderar: IKFN gäller! (och det gör den än idag, tag del om ni är intresserade. Se särskilt 15§). Boken beskriver ur många synvinklar händelseförloppet de här dramatiska dagarna. Främst får man följa svenska politiker och marinofficerare, men även någon svensk fiskare och huttrande representanter för massmedia finns med på ett hörn. Språket är så typiskt enkelt som det brukar bli när journalister skriver, och även jag som är sjukt ointresserad av båtar förstår vad som händer. Det enda som är lite förvirrande är att man ibland hoppar lite fram och tillbaka i kronologin i samband med perspektivskiften, så det kan bli lite krångligt att hålla reda på om det jag läste i förra kapitlet redan har hänt, eller ska hända, eller om det har hänt men personen som jag följer nu inte har fått reda på det än, bara. Ubåt 137 är inte en bok bara för den militärt intresserade, för den handlar mer om de politiska konsekvenserna och förhållandena än de rent militära. Inte minst är det intressant att läsa de sovjetiska försöken att ursäkta och slingra sig, trots att det var rätt uppenbart vad som skett. Informationsoperationer är också en sorts miltär operation, och militär verksamhet är ett diplomatiskt verktyg (jfr med idag).

20141024_134944

U 137 sedd över siktena på en svensk jägarsoldats kulspruta

En sak till: U137 hade ”med till visshet gränsande sannolikhet” kärnvapen ombord när de gick på grund inne på svenskt militärt skyddsområde (sagesman: FOI, efter mätningar på plats). Vad man vet helt säkert är att Uran-238 fanns ombord, och sovjeterna nonchalerade medvetet den svenska förfrågan om vad uranet gjorde på båten. (Uppgifterna om kärnvapnen bekräftades enligt Wikipedia i en intervju med politruken ombord 2006, men det finns anledning att ta den med en nypa salt.)

Så, summa summarum: Under en historisk period då Sovjetunionen försöker framstå som en som en fredlig kraft i världspolitiken tycker man ändå att något i svensk skärgård är så viktigt att göra eller kolla på att man väljer att skicka dit en 76 meter lång (förmodligen) kärnvapenbestyckad ubåt, med alla risker som det innebär politiskt. Vladimir Putin har idag en avsevärt mer krigisk eller ”macho” framtoning, och dessutom en uttalad ambition att återupprätta den forna stormakten. Fundera lite på det innan ni börjar prata om ”budgetubåtar”, och notera den sovjetiske konvojchefens avskedsord när U137 återlämnades till Sovjet: Farväl, och på återseende!

Annonser

7 thoughts on “Ubåt 137

  1. Finns det verkligen någon som på fullt allvar tror på att en Sovjetisk ubåtskapten skulle köra fullt synlig med dånande dieselmotorer inne i svenska vatten om han insåg att han befann sig där. Givetvis rör det sig om en felnavigering.
    Det mest intressanta är varför han tog miste så totalt. Var det pga att han i något skede utnyttjade navigationstranspondrar? (I så fall kanske inte egna?) eller andra markeringar, bojar? Och att dessa hade bytt läge jämfört med vad han tidigare varit van vid. Kanske ett otillförlitligt rykte, men folk med insyn i vad det pratades om i Kockum ubåtsvarv åren efter 1981 hävdade att svenska/brittiska attackdykare (minns ej säkert) hade flyttat någon typ av markering och att det var orsaken till felnavigeringen. Intressant om det vore sant.

    • Peter, jag är inte säker på att jag gillar din attityd att underkänna alla som har en annan ståndpunkt än vad du har innan du ens börjar argumentera. Själv tror jag utifrån hur incidenten beskrivs i boken, att det är möjligt att en viss mindre felnavigering har ägt rum (annars hade man ju inte gått på grund), men att besättningen själva trodde att de var i Polen verkade de ju inte tro på ens själva. Nej, att man olovligen befann sig på svenskt territorialvatten var man nog rätt medvetna om. Inte minst stöds den tesen av det storskaliga sjökort över Blekinge skärgård som en av de ryska ubåtsmatroserna (av misstag) visar upp för den svenske kommendörkapten som är först på plats (se s.99f).

      • Så du anser inte att det är absurt att de går in med dånande motorer i närheten av en svensk örlogsbas???
        Och hur kan du veta att jag går emot alla andra. Budgethänsyn kan göra att man sitter i båt. För att undanröja missförstånd: jag är för ett starkt alliansfritt försvar. Inget av det du pekar på är avgörande. Hade svenska flottan vid den tiden inga kartor för kusterna på andra sidan östersjön?

        • Som sagt, så kan mycket väl en mindre felnavigering ha skett – man visste kanske inte exakt hur nära örlogsbasen man faktiskt befann sig. Och jodå, visst tror jag att svenska marinen hade sjökort över den ryska kusten. Men om jag trodde att jag befann mig utanför Polen och blev ombedd att hämta ett sjökort för att fastställa min exakta position, så skulle jag inte hämta ett över Blekinge skärgård, så som det beskrivs av Hellberg och Jörle. Du kan väl återkomma när du faktiskt har läst boken som det här blogginlägget handlar om, så att vi har samma utgångspunkt i diskussionen?

  2. Ubåt 137 gick nog inte med diesel när den gick på grund. Däremot koplades dessa in när de försökte dra sig loss med sina egna motorer, och det var bland annat detta som fiskare uppmärksammade. Obekräftade uppgifter gör gällande att svensk militär personal misstänkt ubåtsintrång och hade flyttat ljudbojar som låg utlagda på ett sådant sätt att om man körde på dessa så gick man på grund. Isåfall gick U137 i en riggad fälla. Fällan låg långt inne på svenskt vatten och därmed fanns det ingen tvekan om ont uppsåt.

    Min egen källa är personal från Karlskrona där jag tjänstgjorde 1982.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s