The Deed of Paksenarrion

Jag läste böckerna om Paksenarrion en gång för kanske 15 år sedan och tyckte de var… tja, rätt bra, helt okej *axelryckning* sådär. Nu har jag läst dem igen, och att en läsning beror lika mycket på läsaren som på texten är helt uppenbart. The Deed of Paksenarrion (som är en samlingsvolym av Fåraherdens dotter, Dubbla lojaliteter och Trohetseden) är riktigt klassisk fantasy som börjar med den unga Paksenarrion som rymmer hemifrån för att slippa gifta sig med en grisbonde och tar istället värvning i ett legosoldatskompani.

Deed_of_PaksenarrionEfter att ha läst halva första boken känner jag igen mig så mycket att jag måste läsa på om författaren och ja, mycket riktigt, hon har varit löjtnant i amerikanska marinkåren. Aha! För även om allt utspelar sig i ett medeltida fantasysammanhang så är det en otroligt genuin känsla som förmedlas kring Paksenarrions militära grundutbildning, skarp insats, traumatiska upplevelser, PTSD, den skrämmande och skeva återanpassningen till samhället och så vidare. Jag kan känna igen mig i tusen små detaljer som får mig att flina, och som förmodligen bara passerade rätt över huvudet på mig förra gången jag läste böckerna. Framåt den tredje boken börjar det övergå från en medeltidssminkad soldatlivsanalogi till en lite mer idealiserad önsketänkandeberättelse om ont och gott, försvunna kungligheter och gudasända uppdrag, men berättelsen är väldigt väl sammanhållen och rötterna till det idealiserade är väl förankrade i det realistiska, så jag fortsätter att trivas boken igenom.

Jag reagerar också på det befriande i en så naturlig och ickeidealiserad huvudperson. Paksenarrion är fysiskt stark, genomgod, naiv och lite småkorkad – bara det hos en kvinnlig protagonist! Jag kan irritera mig lite på att hon blir lite väl upphöjd och positivt särbehandlad av människor som hon möter, men om man som läsare distanserar sig lite och försöker ta ett tredjepersonsperspektiv på förstapersonsberättaren så inser man att hon definitivt har sina brister, och inte är medveten om dem själv. Det är också roligt att få läsa om en huvudperson som utvecklas så som Paks gör. Hon blir inte bara starkare och snabbare och mäktigare och tuffare som huvudpersonerna i fantasyböcker brukar bli, utan hennes sätt att vara och tänka växer upp och mognar och utvecklas på ett sätt som känns genuint (i alla fall fram till en viss punkt).

Det finns de som vill placera böckerna om Paksenarrion i den nypopulära genren grimdark, men jag håller inte riktigt med. Ja, det finns ondska i världen och de onda är riktigt onda, men det finns också hopp och goda framtidsutsikter. Det är ibland mörkt och grymt, men det finns alltid en god kraft som väger upp det onda, och undergången och misären är inte garanterad, men den lurar bakom hörnet. The Deed of Paksenarrion hamnar väl, enligt mig, någonstans i gränslandet mellan ungdomsbok och vuxenbok, och trots den naivt polariserade konflikten mellan de goda och de onda mot slutet av berättelsen så var det ändå för mig en mycket trivsam läsupplevelse.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s