Stjärnklart

Hur länge tror du att du och din familj skulle klara er utan elektricitet? Om alla andra också var utan ström då? Läs gärna det här gästinläggetWiseman’s Wisdoms (fördjupning: se här) innan du svarar.

Det finns ett amerikanskt uttryck som säger ”it’s funny because it’s true”. Om Lars Wilderängs Stjärnklart gäller istället ”it’s scary because it’s true”. Det här är utan tvivel det läskigaste jag har läst i år, trots att det inte passar in i skräck-kategorin. I korthet handlar boken om vad som händer i Sverige den dagen då alla elektroniska prylar i rask takt börjar gå sönder. Om du har gjort din läxa och läst länkarna i inledningen så inser du att det här blir obehagligt, och det snabbt. Var får man mat ifrån när butikerna inte längre kan ringa och beställa? När lastbilarna inte längre kan leverera? Hur är det att bo i ett lägenhetskomplex i en storstad när allas toaletter helt plötsligt slutar fungera? Det här är inte en efter-katastrofen-berättelse, utan en under-katastrofen-berättelse. Vi får följa ett antal olika personer, unga och gamla, fattiga och rika, från olika delar av Sverige och med olika typer av förkunskaper och beredskap för att hantera en situation där samhället inte längre finns som skyddsnät för att fånga upp oss och skydda oss från den obarmhärtiga naturen. Det är en thriller, och även om den inte är lika actionpackad som hans tidigare böcker så är det ett högt tempo, och trots många kvinnliga karaktärer en tydligt manlig blick. Wilderäng har tänkt igenom konsekvenserna noga och skildrar många perspektiv och många detaljer som sätter katastroftankarna i rullning hos läsaren. Det är lättläst men samtidigt mycket långt från lättsamt, magkänslan skriker obehag samtidigt som huvudet vill veta vad som händer sen.

stjarnklartFörutom många andra likheter, så är berättandet i boken så fragmenterat och uppdelat på olika fokuspersoner att den får mig att tänka på World War Z, men i Wilderängs fall verkar det inte vara ett medvetet berättartekniskt grepp utan snarare en ovilja att begränsa antalet perspektiv berättelsen skildras ur. Det som blir lidande är min medkänsla med de skildrade personerna – de passerar förbi så flyktigt och fragmenterat att jag inte riktigt hinner bry mig om en innan jag skickas vidare till nästa. Men Wilderängs stora styrka är inte heller känsloskildringar utan samhällsanalys, och det känslosamma perspektivet blir ändå hela tiden det som kommer till mig när jag gång på gång blir tvingad att tänka ”tack och lov att det inte var jag, jag vill aldrig hamna i den situationen” och ryser lite trots varmt te och läsfilt.

Wilderäng är känd som samhällsdebattör med sin blogg Cornucopia?, och har med sina tidigare skönlitterära böcker (Midvintermörker och Midsommargryning) försökt åskådliggöra för den oinsatte vilka praktiska konsekvenser rådande försvarspolitik får den dag vi faktiskt skulle behöva nyttja den försäkring som Försvarsmakten utgör. I och med Stjärnklart har han vidgat perspektivet och fokuserar i huvudsak på civilförsvaret (eller den totala bristen därpå), men också på den växande känsligheten som byggs in i ett samhälle där allt ska vara just-in-time och kortsiktig planering kan uppvägas av effektiv kommunikation. En avgörande faktor är inte minst att fler och fler av oss inrättar våra liv på ett vis som gör att vi blir mer och mer beroende av tekniken, och inser inte hur avgörande den är för att vår livsstil ska vara gångbar. Man gör det lätt för sig om man läser Stjärnklart som en spännande thriller. Förvisso handlar den om ett antal fiktiva människor, men scenariot är skrämmande rimligt. Vårt samhälle är faktiskt så sårbart som det beskrivs i boken, och även om attackvektorn är fiktiv så är själva konceptet- att elektroniska prylar plötsligt slutar fungera – inte alls orimligt, jag kan komma på ett antal olika anledningar som skulle kunna få det att hända. Kanske inte i den omfattning som det beskrivs i boken, men tillräckligt för att många av de obehagliga scenerna som spelas upp för oss med största sannolikhet skulle inträffa. Och det skulle inte vara vackert.

Det är nog lätt att lite hånfullt kalla de som tar detta på allvar för ”survivalister”, ”preppers” eller ”domedagsprofeter”. Men fråga dem som hamnade mitt i skogsbranden i somras om de ångrar något? Om de önskar att de hade förberett sig på något annat sätt? Och det var ändå en extremt begränsad katastrof, och där samhället i stort fungerade runtikring dem (så väl som nu det svenska samhället nu fungerar i semestertider). Hur många personer skulle det krävas i en terroristgrupp för att slå ut knutpunkter i det svenska elnätet, och sen bedriva prickskytte med älgstudsare på dem som kommer för att reparera, bara för att ta ett enkelt och inte orimligt exempel? Hur länge skulle de kunna hålla på om de var väl förberedda? Var slår nästa skogsbrand eller översvämning eller jordbävning till? Skulle det kunna vara hemma hos dig? Precis som i inlägget som jag hänvisar till i början så vill jag understryka att jag inte skriver detta för att skrämmas, utan för att föreslå att du betalar försäkringspremien innan skadan inträffar, för att uttrycka sig metaforiskt. Bli inte rädd, bli förberedd. Civilförsvarsförbundet har just nu en pågående kampanj som lär dig hur, för det är varken dyrt eller svårt eller krångligt, det kräver bara att man tänker efter lite före. Det har i alla fall jag gjort, men efter att ha läst Stjärnklart känner jag ett skriande behov av att tänka igen alltihopa en gång till. Grundligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s