Elric

20150213_182824Elric av Melniboné är nog en av de mest ikoniska fantasykaraktärer som existerat utanför Tolkiens universum. Som rödögd, långhårig albino med stort svart svärd är han svår att ta fel på och kändes bland annat igen från framsidan av flera av Drakar & Demoner-boxarna från 80-talet. Eftersom han är en sån klassisk karaktär kändes det lite obligatoriskt för en fantastikblogg av renommé att i alla fall säga någonting om honom, men kära nån vad svårt jag hade att ta mig igenom den här boken. Det krävdes flera månader och i slutänden en hel del självdisciplin, men jag måste erkänna att jag blev mer och mer tagen av berättelsen ju längre jag kom. 16-Drakar-och-Demoner-Gigant-expansionsmodul-1987-Box-cover_RiotMindsElric är den siste kejsaren av imperiet Melniboné, humanoid men inte helt mänsklig utan snarare som en iskall och grym version av Tolkiens alver. Han är som sagt albino, och på grund av detta klen och allmänt svag, men han är ändå fruktad både som krigare och som magiker tack vare sitt demoniska svärd Stormbringer, som han hämtar kraft ifrån och som suger i sig själarna från varelser Elric dödar med det. Elric har i bokens inledning kommit på kant med sin kusin Yrkoon, som under hans frånvaro usurperat hans tron, och Elric leder en styrka av pirater och plundrare mot sin egen huvudstad Imrryr.

Den samlingsutgåva som jag har läst heter bara Elric och innehåller böckerna The Stealer of Souls och Stormbringer, Moorcocks två tidigaste böcker om denne tragiske figur. Det här är tydligt hämtat ur fantasyns romantiska epok, och nu menar jag alltså med romantik den litterära era som föregick realismen och inget annat. Det handlar om särskilda människor, som gör särskilda, heroiska, episka saker, och språket lämnar inget utrymme för tvivel: det verkar helt okej att börja ett nytt avsnitt på det här sättet:

Elric, Lord of the lost and sundered Emperor of Melniboné, rode like a fanged wolf from a trap – all slavering maddness and mirth. He rode from Nadsokor, City of Beggars, and there was hate in his wake for he had been recognized as their old enemy before he could obtain the secret he had sought there.

eller uttrycka sig så här, lite senare:

Together, they left the Fort of Evening, riding on magical Nihrainian horses, down to the harbour where the other Sealords and captains were already assembled beneath the bright sun. All were dressed in their finest martial glory, though none could match Elric.

Det är inte stor litteratur direkt, men jag kan inte låta bli att le lite åt klichéerna. Men i längden blir det både tråkigt och tröttsamt. Framför allt tycker jag att karaktären Elric är jobbig, särskilt i början: han är som en dålig nidbild av stereotypen ”emo-ungdom”.

Att Elric är en känd karaktär märks inte minst på att han faktiskt parodieras, här av rollspelshumortecknaren Åke Rosenius

Att Elric är en känd karaktär märks inte minst på att han faktiskt parodieras, här av rollspelshumortecknaren Åke Rosenius

Alltså, på riktigt. ”Åh, jag är så svår, och så klen, och så blek och stackars mig. Jag gör alla jag älskar illa och det är mitt fel och jag kan inte göra nåt åt det och allt är mitt fel och woe is me!” Nåt sånt. Tröttsamt, som sagt. Sammanfattat så är det inledningsvis lite roligt eftersom att flera av de tidigare avsnitten är upplagda som D&D-äventyr från 80-talet, och allt eftersom berättelsen fortgår och striden mellan Ordning och Kaos blir tydligare så blir det också mer storslaget, men då har jag redan tappat sugen. Visst kan man läsa den här rent för allmänbildning inom fantastikens klassiker, men som underhållningsläsning hade den i alla fall för mig ringa värde.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s