The Martian

Jag är alltid per definition skeptisk till böcker som har blivit så hajpade som den här, men bättre hälften fick den i julklapp och sträckläste den, och det är mycket gott betyg för en fiktionär bok, så jag kunde inte lämna den ifred heller. Och kära nån alltså, wow. Jag sträckläste den också. Bokstavligt talat, en eftermiddag så var den inhalerad. Och ja, den är faktiskt precis så bra. Eller, ska jag väl säga, det passar mig som naturvetarintresserad rymdamatör i uniformsyrke så som hand i handske.

9780553418026_200_the-martian_haftadJag brukar ofta störa mig på att protagonisterna i alla möjliga böcker är så jäkla bra. Helt orimligt smarta och duktiga reder de ut situationer som gemene man förmodligen inte skulle ha en chans i, egentligen. Ja, det finns sådana fantastiska A-människor där ute, jag har träffat några stycken, men att en slumpvis person man springer ihop med på stan är en sån är inte så sannolikt. I The Martian har man tagit bort det orimliga i det hela genom att fokusera boken kring en person som är utvald bland hundratusentals andra människor för att vara just otroligt väl lämpad att hantera svåra situationer – nämligen en astronaut uttagen till att resa till Mars. Mark Watney är en av sex deltagare i Ares 3, den tredje gruppen som reser till Mars. De ska stanna i ungefär en månad, men redan på sjätte dagen gör en storm att man måste nödevakuera, och Watney kommer ifrån de övriga och blir på grund av många olyckliga omständigheter, strandad ensam kvar. På Mars.

Resten av boken är som en underbar mix av Apollo 13 och Robinson Crusoe, där Watney får använda hela sin avsevärda tekniska och biologiska kompetens för att undvika att bli dödad av den ogästvänliga planeten han hamnat på, och dessutom en stor del av det starka psyke som gjorde att han fick en plats i projektet för att hålla humöret uppe. Jag älskar hur omsorgsfullt och rimligt de naturvetenskapliga delarna i boken är skildrade, utan att för en sekund bli tråkiga (och till och med min rymdnörd till äkta hälft hade inga invändningar mot de tekniska detaljerna, så jag antar att de är mer än ok), och än mer älskar jag hur Watneys sköna personlighet skiner igenom i den ”loggbok” som vi får ta del av – jag tycker mig också känna igen den cyniska galghumorn som en överlevnadsstrategi i svåra situationer, utifrån mina erfarenheter är det en realistisk skildring. Det finns några andra saker jag älskar också, men det vore lite att avslöja för mycket att ta upp dem här.

Om jag skulle ha några invändingar mot The Martian (som tydligen just kommit i svensk översättning), även om de är små, så skulle det vara att det är lite väl muntert och gott humör boken igenom – efter allt som händer och under så lång tid så borde det väl brista någon gång i alla fall? Bryta ihop och komma igen är ju något alla måste göra ibland. Det störde inte läsupplevelsen för mig, men jag tänkte på det efteråt. Och sen kanske vissa saker i slutet är lite väl strömlinjeformade, men jag förlåter det också. Men hursomhelst, jag tror att alla som inte springer skrikande åt andra hållet så fort lite naturvetenskap kommer på tal kan bli seriöst underhållna av den här boken, så är du inte en av dem så finns det egentligen ingen anledning att avstå.

Annonser

2 thoughts on “The Martian

  1. Vad kul, jag tokälskade den. Jag läste flera avsnitt högt för maken men skrattade själv så våldsamt ibland att han mest suckade. Bara en sådan sak som att den hårda vägen lära sig vad L:et står för i LCD hahaha. Måste nog läsa om den så småningom.

    Läste att Matt Damon kommer spela huvudrollen i filmatiseringen och det känner jag mig rätt ok med. Jag hade kanske föreställt mig Mark lite yngre, men nu när jag vant mig vid tanken tror jag det blir en riktigt bra film också. 🙂

    • Ja, som du märker så gillade jag den också skarpt! Min bättre hälft skrattade högt och försökte också läsa avsnitt för mig när hen läste den, men jag tillät inte det för jag fattade direkt att jag måste läsa boken själv. Det tog ett tag, men sen hamnade jag i den där matta återhämtningsfasen efter att ha varit riktigt sjuk, så då var den perfekt. Jag tror också att den kommer att göra sig riktigt bra på film, och nu när jag tänker efter så är Matt Damon faktiskt rätt lik så som jag visualiserade mig Mark, men det spelar egentligen inte så stor roll. Den ska ses i alla fall! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s