Parasitus

Sedan jag recenserade första Maskinblod-boken för något år sedan så har strömmen till min brevlåda av recensionex av svensk fantastik antingen egenutgiven eller från små förlag varit liten, men stadig och ökande. De här böckerna brukar, med några lysande undantag, sällan få stående ovationer av mig. Parasitus är inget undantag, och den visar på en svaghet som nästan alla dessa böcker har: författaren försöker skildra något som hen uppenbarligen inte har den blekaste aning om, och inte ger intryck av att ens ha försökt läsa på om.

Parasitus marknadsfördes till mig som att den skulle utspela sig i ”den norrländska glesbygden”. (Redan där borde det förstås ha ringt en varningsklocka: ”den norrländska glesbygden” är ju, som orientering, ungefär halva Sveriges yta. Uttrycket låter rimligt bara för någon som spenderat hela sitt liv söder om Dalälven, och som blir förvånad när man förklarar att ”Skellefteå” och ”Sollefteå” är olika saker – det är ju bara 35 mil emellan och skiljer 800% i invånarantal, but never mind…). Men som född och uppväxt i ”den norrländska glesbygden” är jag förstås svältfödd på bra litteratur som utspelar sig på en plats som jag faktiskt kan visualisera, så jag kunde inte tacka nej. Boken ska utspela sig i och i närheten av Kiruna, men jag är beredd att satsa mycket pengar på att författaren knappt ens har sett Kiruna på bild – boken utspelar sig snarare i en sörlännings fördomar om Kiruna, kompletterat med mängder av detaljer som är slentrianmässigt sörländska. För att ta några exempel: Samhällens namn. Ställen i Norrbotten heter inte Ala, Leråker, något som slutar på -arp, något med ”Häll” och så vidare och så vidare. Titta på en karta. De heter Kurravaara, Jukkasjärvi och Paksuniemi. Eller möjligtvis Laxforsen eller Krokvik. Samma sak med människor. Jodå, det finns säkert människor i Kiruna som heter Moberg, Pettersson och Hjortås, men det ser det för osannolikt att man kan träffa på så många lokala förmågor utan att en enda heter något som Heikki, Aidanpää, Aho eller Hemphälä, för att ta några exempel. För det tredje. Allvarligt, den dagen jag kommer in på ett litet sunkigt hotell utanför Kiruna som drivs av en morsa och hennes medelålders ungkarl till son och den sistnämnde står bakom disken och frågar ”Hur kan jag stå till tjänst?”, den dagen kommer aldrig att komma. Inte ens om jag bor på landsortshotell utanför Kiruna i resten av mitt liv. För det fjärde. Gå skallgångskedja mitt i vintern. I vildmarken utanför Kiruna. Till fots. Utan skoter, eller ens skidor eller snöskor. Och så vidare ad nauseam. Ja, jag fattar att för någon uppväxt i Habo verkar det perfekt att lägga en skräckis utanför Kiruna, där är man ju per definition isolerad från civilisationen, eller? Men av ren stolthet och av respekt för människorna som faktiskt bor där kan man ju försöka hålla sig lite realistisk. Tips till författaren: nästa gång du ska skriva en bok som utspelar sig i Norrbotten, läs först i alla fall Åsa Larssons deckare eller Mikael Niemis Populärmusik från Vittula, så har du en chans att förstå hur mycket det är du inte förstår.

Jag blir faktiskt så upprörd över det nonchalanta och uppenbart sörlandsnormativa i hela alltihopa att jag har lite svårt att se berättelsen med objektiva ögon. Den handlar i stort om ett medelålders par, Jack och Sarah, som på väg hem en mörk kväll plockar upp en övergiven, rullstolsbunden man vid vägkanten och tar hem honom till huset i Kiruna dit de nyligen flyttat från Stockholm (såklart!) med sina två små söner. Och sen börjar nån form av halvsnurrig skräckhistoria om demoner med samiskt ursprung och onda sekter som jagar folk med kniv. Den fångar mig aldrig, för jag upplever att författaren har svårt att skilja på hur berättelsen ter sig i hans huvud och hur den faktiskt framställs för mig som läsare. Ibland är det luddigt och hoppar utan sammanhang fram och tillbaka, och ibland är saker så uttjatade och tydliga att jag måste gå och kolla i spegeln så att det inte står på näsan på mig. Berättelsen visas ur familjefadern Jacks ögon, och även om han agerar hyfsat rationellt så upplever jag att alla andra i berättelsen är statister i hans pjäs – de agerar bara när han är närvarande, och de har ingen egen logisk agenda utan agerar så att det ska bli en intressant berättelse ur hans (och vårt) perspektiv. Sammanfattningsvis inte helt igenom dåligt, men i mina ögon inga styrkor eller försonande drag som väger upp svagheterna.

Recensionsexemplar från Epok förlag

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s