Visceral

Mischa Thomas Visceral sätter tydliga förväntingar på innehållet redan innan man har öppnat boken – pärmen ger en sånna skräckis-vibbar att det är omöjligt att förvänta sig något annat. När jag sedan slår upp boken och första meningen handlar om vad som uppenbarligen är ett mord på en kvinna som heter Laura, så bekänner man sig inte bara till Blair-Witch-skräckis-realism-traditionen, utan skyltar även med sina influenser från film noir. En av dessa influenser är helt tydligt det machomanliga idealet. Boken är tidvis så maskulint kodad att testosteronet dryper av sidorna – den manliga huvudpersonen är någon sorts klichéartad stereotyp för alla de manliga attribut den genomsnittlige tonårspojken önskar att han hade: snyggt fejs, bulliga muskler, instruktör i pistolskytte och Krav Maga, fräsch villa, kamphund, äter kött och dricker whiskey. Man skulle nog kunna bli trött på honom redan i första kapitlet om man var lagd åt det hållet, men jag låter det gå och fnissar lite inombords isället, på sådana ställen där tonårspojkarna hade sagt ”ooh” och ”aah”.

visccovMen när det kvinnliga huvudpersonen sedan introduceras som liten och späd med drogproblem och redan ett offer för en seriemördare så blir jag jäkligt orolig – orkar jag verkligen läsa det här mansgriseriet? Men jag fortsätter så länge det inte går över gränsen, och till min förvåning så gör det aldrig det. Tvärt om imponeras jag av att författaren lyckas ge Sadie alla attribut av ett offer utan att hon någon gång upplevs som just ett offer – det är istället hennes styrka som driver berättelsen framåt (och till slut i mål).

I stora drag handlar boken i alla fall om dessa två, Elijah och Sadie. Han är kriminalpolis, hon är författare och båda har efter traumatiska upplevelser tre år tidigare dragit sig undan från omvärlden. Men när seriemördaren som pressen valt att kalla ”Hellwrapper” återvänder efter flera års tystnad tvingas båda ur sin självvalda eremittillvaro (på mer eller mindre rimliga sätt). Sedan följer en seriemördarjakt värdig vilken Hollywoodfilm som helst – hade ingen sagt något hade jag lätt kunnat tro att boken var skriven baserad på en film, den har många sådana drag. En fräsch sak är dock att den, trots att bokens originalspråk är engelska, utspelar sig i Göteborg. Det känns hemtamt och exotiskt samtidigt, och det är tydligt också att författaren känner väl till staden, även om man kan fundera lite på val av översättning (eller inte) av platsnamn nu och då.

Språkligt är Visceral inget direkt att hurra för, utan har ett normaltorftigt språk för en ”vanlig” deckare”. Det är dock ingen riktigt vanlig deckare, utan det framgår ganska tidigt att det finns övernaturliga faktorer med i bilden – lite väl tidigt om man frågar mig. Det är min huvudsakliga invändning mot boken – man får se för mycket av det som bör vara okänt, och för tidigt. Spänningen och nyfikenheten hinner aldrig byggas upp, utan svaren kommer innan jag hinner ställa frågorna. Lite onödigt, det hade kunnat vara mycket mer intressant med samma innehåll, bara lite omstuvning av kapitlen. Sen är det det där med rimligheten i vissa detaljer runtikring, men jag låter dem gå på samma sätt som jag skulle ha gjort med en genomsnittlig matinéactionrulle, och det stör ungefär lika lite. Jag hade lite svårt för boken från början, för jag satt bara och väntade på att den skulle hoppa på klichébandvagnen (hotet kändes överhängande), men efter ett tag började jag inse att det nog inte skulle ske, och då kunde jag gilla den istället, och innan slutet blir den riktigt intressant. Tar man upp boken utifrån de förutsättningarna tror jag inte att man blir besviken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s