Sally Lockharts äventyr

Om jag inte känt till Philip Pullman hade jag nog aldrig plockat upp en ungdomsbok med ett omslag som min upplaga av Rubinen i dimman har – rosa med en ung kvinna med vemodig blick. Frågan är om den som ritade omslaget har läst boken. Den sextonåriga Sally Lockhart som boken kretsar kring ger i alla fall allt annat än ett rosa och gulligt intryck. Hon är en mycket kavat och självständig ung dam, i mycket större utsträckning än vad som nog var rimligt i 1870-talets London, men ”rimlig” är inte det första ordet hennes vänner skulle använda för att beskriva Sally.

I bokens början har Sally just fått reda på att hennes far har omkommit när hans skepp förlist någonstans i ostindien. Hon har blivit placerad hos en allt annat än trevlig gammal tant som förmyndare, men snart står det klart att allt inte riktigt är som det ska, eller som det verkar vara, när Sally börjar få mystiska, kryptiska meddelanden… Det är tur att Sallys far inte riktigt har fostrat henne så som man traditionellt fostrade sina viktorianska döttrar på 1800-talet, för annars skulle hon vara chanslös i att reda ut situationerna hon hamnar i.

unnamedJag blir direkt uppriktigt förtjust i Sally Lockheart som person, liksom i Pullmans självklara sätt att ge henne djup och komplexitet. Det gläder mig ju alltid när kvinnliga karaktärer, särskilt i böcker för ungdomar, får vara lite sådär obekväma och socialt osmidiga, och faktiskt får fortsätta vara det och inte måste behandlas som en ful ankunge bara för att de är kvinnor. Hade Sally varit min dotter hade jag varit stolt över henne, och hade hon varit min jämnåriga hade jag nog gärna hängt med henne, även medräknat riskerna i att vi båda i så fall skulle ha ett rätt explosivt humör…

I Skuggan från norr har Sally fått växa sex år både i kropp och i sinne, och det är en tydlig utveckling från den första boken även om det är tydligt att de hänger ihop. Det här är mer av en utpräglad deckarhistoria än vad föregångaren är, och den känns också tyngre och allvarligare på många sätt, särskilt mot slutet. Tyvärr slutar den med en kliché på sista sidan som jag inte uppskattar, men ingen är väl fullkomlig.

En sak som är klar är i alla fall Pullman skriver för ungdomar, men kan likaväl läsas av vuxna. Det är tydligt att han har stort förtroende för sina unga läsare och han väjer inte för svåra saker som alkohol, droger och döden även om han lätt hade kunnat göra det. Han antar inte heller att hans läsare är korkade och fördummar sitt språk ned till torftighetens gräns som en del ungdomsförfattare gör, utan levererar fortfarande njutbar prosa även om den inte innehåller sådana utsvävningar som berättelser avsedda för vuxna ibland kan göra. Jag kände mig uppriktigt fångad av båda böckerna, inte minst av de intressanta tekniska beskrivningarna av 1800-talsfotografering som ger berättelsen en liten känsla av steampunk. Pullman handskas mycket varsamt med de fantastiska elementen, och det tycker jag passar stämningen i stort mycket bra. Båda böckerna är synnerligen läsvärda (om man lyckas få tag i dem, särskilt den första verkar vara helt slutsåld överallt) för alla som gillar viktorianska mysterier, fotografering och självständiga unga damer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s