Code Name Verity

Jag undviker berättelser om andra världskriget om jag kan. Jag är helt enkelt så matt på dem. De handlar antingen om judar som får ett svårt liv och ett tragiskt slut, eller om vanliga killar som blir soldater och får ett jobbigt liv och i bästa fall ett hjältemodigt, i sämsta fall ett tragiskt slut. Båda delar är förstås behjärtansvärda, men jag kan bara inte engagagera mig i ytterligare en. Dessutom tror jag att många har svårt att känna normal empati inför berättelser om soldater – vi väntar oss helt enkelt att soldater ska ha det lite tufft och svårt. Vi tror inte att det är lika jobbigt som det är för dem, och kan inte få in i vårt huvud att det är lika jobbigt för dem som för oss att vara utan mat, att längta hem, att se vänner dö (litegrann som med människor från u-länder). Ett lysande exempel är den nu just överspelade debatten om Försvarsmaktens vara eller inte vara på nationaldagsfirandet i Umeå, där man var så ivrig i att inte kränka de (icke tillfrågade) ”nya svenskarna” att man på slentrian kränkte alla svenska soldater istället. För att soldaterna också är människor med tankar och känslor, det faller oss inte riktigt naturligt.

51PR5E6NCDLMen åter till saken. Jag undviker som sagt andra världskriget-berättelser om jag kan, men jag kunde inte motstå Code Name Verity när jag fick se nån blurb om den på nån blogg, och sen har den stått i hyllan ett bra tag. Redan efter första sidan inser jag att detta inte liknar något jag läst innan. Det finns inga skyttegravar i Code Name Verity. Inga kulsprutor, inga stridsgaser, inga stridsvagnar. Ändå – eller kanske just därför – tar den sig in under skinnet på mig på ett sätt som fiktionära krigsskildringar inte brukar göra. Kanske för att den saknar alla de sakerna, så har jag garden nere och den träffar med full kraft mitt i känslocentrum. Innan den är slut är jag förkrossad. Förkrossad. Inte minst för att den skildrar det där som ingen verkar vilja tänka på, det vill säga hur kriget påverkar alla det kommer i närheten av, oavsett om man är beredd att delta eller inte. Man får inget val. Alla, från minsta barn till äldsta mormor, kommer att få sina liv ställda på huvudet den dag kriget kommer till landet. Jag tror inte att det skulle vara annorlunda idag.

Code Name Verity är en intelligent skildring av två unga brittiska kvinnor med en början just innan krigets början, deras växande vänskap och deras vilja att bidra till sin sida i konflikten och de svåra vägarna runt de hinder som samhället satte upp för unga kvinnor att göra just det. Berättartekniken är inte unik, men den är väldigt speciell och bidrar otroligt mycket till berättelsen i sig – det är en fantastisk bok inte bara i vad den berättar utan hur den berättar det. Bättre hälften läste den också, och utbrast sen ”Om vi hade en dotter, så skulle det här vara sådant jag önskade att hon läste!”. Jag kan bara hålla med. Det gläder mig också att se att motståndaren, nazisterna, de som brukar vara identiska, ansiktslösa unga män i svarta uniformer och hjälmar nedtryckta över ögonen i alla filmer, också skildras som människor med mänskliga tankar och känslor. Det ger ännu en dimension till krigets meningslöshet.

Så här i slutet av en recension så brukar jag ju komma med rekommendation om vem som bör och inte bör läsa boken. Just nu är jag lite för känslomässigt laddad med tårar och superlativ för att formulera en sådan rekommendation, men det i sig kanske är rekommendation nog?

Annonser

One thought on “Code Name Verity

  1. Pingback: Eli läser och skriver | Att bli fullständigt knockad av en bok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s