Tema Fenix: Deckare

Jag fick möjligheten att lägga ut texten om en av mina käraste käpphästar i senaste Fenix (nr 3/15), och det var klart att jag tog den. Temat var nämligen ”deckare och mysterier”, och som alla vet efter min lilla tirad om skillnaden mellan pusseldeckare och kriminalromaner häromåret, så har jag förstås åsikter i frågan.

unnamedJag börjar med att ta upp Zadig, bara för att det är det äldsta jag har läst där man kan se exempel på den deduktiva metod som detektiverna oftast använder sig av. Sedan följer några klassiker i genren, som Edgar Allan Poes Dupin-berättelser och förstås Conan Doyles Sherlock Holmes, den svenska Skällnora Qvarn av Carl Jonas Love Almqvist, och den moderna Händelser vid vatten av akademiledamoten Kerstin Ekman. Som ungdomsböcker tar jag bland annat upp Rubinen i dimman och Skuggan från norr av Philip Pullman, och helt okategoriserbar är Douglas Adams Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå.

Sen kommer vi in på kategorin pusseldeckare, och där finns det ju förstås otaliga exempel från mina favoriter Maria Lang och Agatha Christie, men bra fantastikexempel är svåra att finna – det kanske ligger lite i genrens natur. Ett rätt misslyckat exempel är Obsidian & Blood, och Rosens namn är i sig inte en dålig bok men försöker man läsa den som en deckare blir man besviken. Det närmaste jag kommer är nog Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet, kanske inte ett mästerverk i sig men ett växande författarskap som jag har förväntningar på.

I kategorin noir-deckare är det lättare att hitta fantastik som kan klassas till genren, eller i alla fall som inspirerad av den. Den kanske mest kände fantastikdeckaren, Harry Dresden (från Storm Front och dess otaliga efterföljare) är definitivt inspirerad, medan Nola O’Grady från License to Ensorcell i sin tur är en dålig kopia av Dresden. Komplett med fedora på omslaget och allt ser vi Sennja Maler från Blodsmak, och på ytan är Rick Deckard ur den kultförklarade Do androids dream of electric sheep? också en noirdetektiv, även om berättelsen egentligen inte är en deckarhistoria. Den hårdkokta framtoningen och den svarta människosynen (men inte den unkna genusstereotypen) från genren återfinns också i Visceral, av författaren till rollspelet Noctum.

Fantastiska polisromaner finns det fler av, ofta i långa serier, till exempel de som börjar med Rivers of London eller Halting State.

Till slut tar jag upp mysterieberättelserna i artikeln, de som egentligen inte är deckare men som ändå kretsar kring frågor som ”Vad är det som pågår?” eller ”Vad är det som har hänt?”. Här skulle jag kunna räkna upp halva bloggen, men de som nämns i artikeln är böckerna om Locke Lamora, KoMo, Neuromancer, On Basilisk Station, Oryx & Crake, The Iron Wyrm Affair och Soulless.

Glad lässommar, och glöm inte att köpa tidningen för att läsa hela artikeln!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s